Mina första ord till eminenta kompanjonen i morse:
Twitter, alltså detta twitter, jag blir galen! Det kommer så mycket intressant att jag inte hinner med.
Ja, sedan några dagar är jag med twitter. Fullt ut och på allvar. Inget smyglyssnande i buskarna längre. Här ska lyssnas på allvar, kommenteras och i bästa fall kvittras på egen hand.
Det som har avhållit mig från att på allvar ge mig in i det hela är (som alltid) prestationsångest. Det finns så många som ständigt surfar runt efter de bästa länkarna, de hetaste nyheterna och de roligaste klippen – varför ska jag göra mig hörd bland dem? Kan det fungera att bara köra på, skriva det som faller mig in och på så vis växa in i det hela. Kanske…inte, eller kanske ändå.
Nå, efter lite vånda och stort besvär kom jag över tröskeln och in i världen av digitalt kvitter. För det är verkligen en ny värld som öppnat sig. En skön värld full av smarta tips, insiktsfulla råd och rätt många skratt. Pekfingerbläddrandet på rara ajfånen har fått en ny dimension. Men nu infinner sig istället känslan av att inte hinna med.
Allt det jag förut glatt ovetandes låtit passera ovanför mitt huvud, ser jag nu lagrat framför mig. Och när helst jag kikar finns det nytt att läsa. Från 06 till 03; nya länkar, kommentarer och filmande seminarier. Jag skummar, hummar och tjoar glatt. Som den ekorre jag är sparar jag också, read later, read later och read later igen (också en ny och förfinad form av den ädla konsten att skjuta upp).
Efter några dagar mitt i detta nyhetsflöde är jag glad. Jo, faktiskt. Men också lite matt.
Snälla kompanjonen tröstar med att han inte heller hinner följa allt. Inte ens han, som är van vid kvittret och utan småbarn. Han ingjuter också nytt mod i mig när jag nämner att en av twittrarna egentligen skulle räcka för mig att följa, så bra som han är. Och när sjutton sover karln? Efter lite skvaller om det är jag redo igen. En lång stund utan koll på twitterflödet – vad har hänt nu? Dags att kolla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar