Äntligen måndag - Doloreseffekten?

Jag tycker om att vara ledig. Jag gillar känslan en fredag när hela helgen ligger framför en. Det är skönt att få hela dagar att ägna åt familjen, vännerna och diverse olika projekt eller äventyr.

Men helgerna går fort. Slurp, säger det så har helgen försvunnit in en tidsreva. Kvar står jag och undrar vad som hände. Många, många gånger har jag suttit i soffan en söndagskväll och känt att jag helst av allt bara vill frysa tiden. Eller vaknat en måndagsmorgon med impulsen att bara dra täcket över huvudet och somna om. (Det känslan har jag förresten haft många, många vardagsmogrnar, inte bara måndagar.)

Jag har haft turen att i många år haft jobb jag trivts med. Ändå har det blivit en del måndagssuckar. Tills nu. Nu har det plötsligt hänt något, en annan känsla har tagit överhanden.  Jag är fortfarande trött på vardagsmorgnarna, men jag går upp. Och i soffan på söndagskvällarna är det snarare förväntan jag känner. 

Förändringen har kommit smygande. Jag har inte riktigt uppmärksammat detta, förrän nu imorse:

Jag stod med tandborsten i högsta hugg och märkte att borstningen försvårades – av mitt gnolande. Här står jag en måndagsmorgon i slutet av oktober. Det är kallt, mörkt och allmänt ”måndagsmornigt”. På alla sätt är det en typ av morgon som jag vanligtvis avskyr. Trots det finner jag mig själv gnolandes. Tystnar och funderar på varför; märker att jag ser fram emot att en helt ny vecka ligger framför mig.

Är det jag som äntligen lyckats i mina föresatser att bli en mer positiv människa? Är det barnens morgonkramar som sprider glädje? Min något förändrade livssituation som gör mig glad? Kanske lite av varje - kanske något helt annat. Bestämmer mig för att behålla känslan:
Äntligen måndag!