Män är bäst på att göra flera saker samtidigt

Häromdagen rapporterade gammelmedia om hur män minsann är bättre än kvinnor på att göra flera saker samtidigt. De hänvisade till en undersökning gjord på Stockholms Universitet och slog upp det som en intressant nyhet eftersom kvinnor ofta sägs ha bättre simultankapacitet. 

SvD skrev till exempel: "Tror du att män är sämre än kvinnor på att göra flera saker samtidigt? Då är det dags att tänka om – den ofta vedertagna "sanningen" ifrågasätts nu av ny forskning vid Stockholms universitet."

Och DN: "Det finns en uppsjö "sanningar" om skillnaden mellan män och kvinnor. En av de mer seglivade går ut på att kvinnor är bättre än män på att göra flera saker samtidigt, så kallad multitasking. Timo Mäntylä, professor vid den psykologiska institutionen på Stockholms universitet, bestämde sig för att gå till botten med denna myt"

Många andra medier skrev också om detta, till exempel Aftonbladet och Arbetarbladet. (Den som är lite alert ser att samtliga i princip använt pressmeddelandet rakt av, men det är en helt annan historia).

Nå, vad har denna professor gjort för att ta reda på "sanningen"?
Jo, hans undersökning går ut på att placera kvinnor och män i ett rum och låta dem hålla reda på olika former av klockor på en dataskärm, samtidigt som de fått se och hålla reda på "vanliga svenska namn" ovanför klockorna. Männen presterade bättre och är således bättre på multitasking. Punkt. (Stockholms universitet beskriver undersökningen närmare i ett pressmeddelande här.)

Professorn är mycket nöjd:

– Vardagliga observationer kan bidra till påståenden som ibland betraktas som vetenskapliga sanningar och fakta. Som kvinnors förmåga att hantera flera uppgifter samtidigt medan män fokuserar på en uppgift i taget. I motsats till denna uppfattning visade resultatet av vår studie att män är bättre på multitasking än kvinnor, säger professorn. 

Klart som korvspad, eller? Nja.. kanske inte.

Jag har inte läst någon text som ifrågasätter detta trams, så några reflektioner som kanske borde ha slagit någon av journalisterna i gammelmedia - innan de citerade ur pressmeddelandet och lät det bli en "sann" text som sakernas tillstånd:

Hur kommer det sig att professorn valde att ett siffersystem är det försökspersonerna ska kunna hålla reda på för att visa att de kan "multitaska"? Är underlaget på 160 personer tillräckligt stort ens för att påvisa könsskillnader i just det han faktiskt undersöker? Hur har han tagit hänsyns till parametarar som ålder, utbildning eller varför inte kunskaper i matematik? Hur är det med vanan av de "vanliga svenska namnen" som försökspersonerna ska memorera? Hur har man säkerställt att försökspersonerna är utvilade, inte stressade etc? Osv, osv.

Nå, det är bara några få reflektioner kring denna tramsiga undersökning. Främst vänder jag mig emot själva övningarna.

Jag skulle snarare säga att multitasking är att kunna hålla reda på flera saker samtidigt både i tanken, i ett samtal och fysiskt.
I vardagslivet till exempel: att hålla en sak i tanken (säg ett recept), att göra något med händerna (säg laga mat) att föra ett lite invecklat samtal med en person, att bli avbruten av andra personer som talar/frågar om diverse olika ämnen och av andra sysslor (säg ta hand om barn som till exempel torka en snorig näsa, lyfta upp en barn i famnen, titta på en leksak ) - och att klara allt detta utan att tappa tråden i samtalet, salta för mycket i maten, eller torka den snoriga näsan med grytlappen.

Jag inser att detta skulle vara svårare för professorn att undersöka. Men det är för sjutton inget försvar för vare sig hans undersökningsmetod eller medias okritiska återgivande av hans slutsatser.

(Och då har jag inte ens gått in på det faktum att professorn även säger:

– Tidigare studier visar att kvinnors spatiala förmåga varierar över menstruationscykeln med hög kapacitet kring menstruationen och betydligt lägre kring ovulationen (då östrogennivån är hög). Med detta som utgångspunkt visar studien att könsskillnaden i multitasking samvarierar med den kvinnliga menstruationscykeln.

Så långt är ett snöre - Google, föräldrarnas bästa vän

Att vara förälder är att förväntas inte bara vara förståndig, full av tålamod och med ett vårdat språk, du bör också kunna allt och ha svar på alla möjliga och omöjliga frågor.

Det är en sak att lära sig hantera en bebis, behoven är ganska basala. Men sedan. .

I ett huj ska du automatiskt kunna hantera allt möjligt, från bästa sättet att bli av med löss till hur man tar hand om en  stukad fot på bästa sätt.

Du bombarderas av frågor:

Vad är det där för bilmärke? Hur varmt kan det bli på jorden? Vem uppfann internet och hur? Och den alltid lika närvarande: Vaaarfööör?

Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har tillgång till internet. Med världens samlade kunskap bokstavligen i min hand går detta som en dans.
Google, google i mobilen min, säg mig hur varmt det på jorden kan bli? 57.8 grader celsius. 

Svaret genererar förstås nya frågor, och sökandet fortsätter.

Vårdguiden ger mig svar om stukade fötter, twitter om bästa sättet att grilla en gris, och i mitt FB-flöde kommer tips, råd och glada tillrop när 6-åringen beter sig som en tonåring. 

I mobilen har jag appar som ger snabba råd om otäcka gräsfläckar, spel som får barnen att tycka det är kul att sitta still många timmar under bilsemestern osv, osv.. 

Egentligen är det bara det där med att vara förståndig som det inte finns tekniska hjälpmedel för. Tålamod och ett vårdat språk. Svårt nog dock.

Jag vill fortfarande vara uppe sent, hoppa i sängen och äta glass på måndagar. Jag svär som en borstbindare och får räkna baklänges från tio för att inte bli galen när treåringen vägrar klä på sig. 

Men jag har lyckligtvis läst på internet att det är ok.

Köttbullar del 2

Återigen går jag på samma nit: jag gör köttbullar till middag. Femåringen är bestämd; han ska INTE äta köttbullar. Även den här gången hjälper han gärna till att blanda, rulla, steka. Sen är det stopp.

"Jag vill ha sånna från fryyyyyysen", ylar han.

Tålmodigt försöker jag mig på att förklara att dessa köttbullar innehåller samma sak. Han vill inte lyssna.

"De är inte lika runda och släta, men det är samma saker i."

"Då vill jag ha de som fabriken gjort"

Jag tar fram den allra mest pedagogiska rösten och förklarar att de färdigproducerade köttbullarna innehåller mindre kött och därtill konserveringsmedel av olika slag.

"Jag vill ha konserveringsmedel. Jag gillar konserveringsmedel", skriker femåringen och stampar med foten.

Där fick jag så jag teg.

Så hur blev middagen? Låt mig säga att det som ställdes fram på bordet var lite snett, vint och knöligt. 

Femåringen åt stoiskt enbart potatismos.

Blocket, var god dröj

Jag hyser idag en innerlig hatkärlek till Blocket. Jag har haft anledning att under de senaste veckorna ha minutiös koll på vissa sökord där.

Det har också resulterat i flera riktigt trevliga inköp, men också ändlösa rader av knasiga svar: "Nej den där, den sålde vi för länge sedan". "Den är såld, klick." "Den gick första dagen". "Dröj ett tag…, jo just det, den är såld".

Som respons vill jag bara skrika: Men ta bort den j-la annonsen då!

Otaliga sållningar och köpförsök senare är jag smått frustrerad.

För mig innehåller nu den ultimata Blocket-annonsen följande textrad: "När X är såld tas annonsen bort." 

I dödens väntrum är inga katter grå

Lättnaden är stor. Jublande. 

Jag har efter utredningar och lång väntan fått besked att jag trots allt inte har en potentiellt dödlig sjukdom. Det har varit en jobbig väntan, förstås, men det som slagit mig är inte främst hur kroppen reagerar på rädsla och stress, utan istället intensiteten i livet.

Två gånger tidigare har jag befunnit mig så där i dödens väntrum, en gång mer långvarigt och en gång akut. Vid båda dessa tillfällen har upplevelsen varit densamma. Plötsligt är livet så mycket mer levande! 

Färgerna är liksom klarare, upplevelserna starkare. 

Solen, fågelkvitter, täcket mot huden, matens smak, dofterna runt omkring, allt är så framträdande. 

Intrycken ger tydliga avtryck, allesammans.

De små ögonblicken som brukar passera uppenbarar sig tydligt, ett efter ett.

Katten som springer över vägen i dunklet är inte något förbigående, utan en stund med skimrande päls, lenaste lent och lågfrekvent mysigt burrade. 

För i dödens väntrum, är inga katter grå. 

Det är som att kroppen plötsligt upplever allt så mycket mer tydligt. 

Alla sinnen är vidöppna, ivriga att suga i sig allt, allt. 

Varje liten smula liv.

Tänk om det kunde vara en del av allas vår vardag, medvetenheten om det stora i varje liten smula liv.

Jakten på den hala tvålen

De senaste dagarna har jag pratat med tre småbarnsmammor som är på väg att skilja sig. Jag tycker det är så sorgligt.

Nej, inte för barnens skull. Jag tror inte att det förstör hela barnens liv, eller gör dem till otrygga individer. Tvärtom tror jag att det ofta kan vara bättre för barnen om olyckliga, otillfredsställda, grälande föräldrar skiljer sig. Att inte växa upp med ett föräldrapar mellan vilka kärleken tagit slut.

Det jag tycker är sorgligt är att höra varför kärleken tagit slut. När jag har pratat med dessa tre mammor om varför de skiljer sig så har de beskrivit samma fenomen.

De har ruttnat på att vara den som ordnar allt i familjen. De har tröttnat på att leva i en "jämställd" relation där de som kvinnor tar huvudansvaret för allt från barnkalasinbjudningar, midagsmeny och barnklädesinköp till det sociala livet med släkt och vänner, presenter till födelsedagar och extravantar till dagis.

De har tröttnat på att leva i en relation där jämställdhet innebär att gå på vartannat föräldramöte, att hämta varannan dag på dagis men där hon i övrigt har/tar totalansvar för allt. Där hon sköter huvuddelen av vardagens planering, huvuddelen av leksaksplockandet, huvuddelen av städningen. Där hon är den enda som ser det smutsiga kylskåpet, den sura disktrasan eller tvätthögen som ska vikas.

De beskriver, med olika ord, samma situationer. Samma känsla av frustration, och samma resultat: kärleken tar slut.

Jag tycker det är sorgligt att den socialt konstruerade mansrollen har varit, och på många sätt fortfarande är, sådan att pojkar inte uppfostras till att se och ta ansvar för detta.
Och jag tycker det är minst lika sorgligt att kvinnorollen har varit, och är, sådan att flickor och kvinnor tränas i att vara socialt lyhörda, sätta andra främst och ständigt ha ett helikopterperspektiv på tillvaron.

Jag förstår att kärleken tar slut när kvinnan går runt och städar, fixar och ordnar mest hela tiden - ihop med en "jämställd" man som låter henne jobba hårdast.  Jag förstår att de känner sig oälskade, osedda och frustrerade. Att de tröttnar på att stånga huvudet i väggen i otaliga diskussioner om ifall ett kylskåp måste göras rent eller varför ungarna inte har extrakläder på dagis. Men  jag tycker det är fasligt sorgligt att höra.

Jag menar inte på något sätt att det är lätt att inte hamna där. Det är ett ständigt jäkla kämpande som behövs, av båda parter, för att leva i en jämställd relation. Speciellt med småbarn.
Vi har alla invanda mönster och vanor att uppmärksamma och förhålla oss till.

Jag menar inte att det är männens/kvinnornas "fel" att det blir så här. (Och för att vara tydlig: inte heller att jämställdhet innebär att göra exakt samma saker, och lika mycket av allt).

Men jag tror på, måste tro på, att det går att leva i en relation där kvinnan faktiskt inte gör mer hushållsarbete. Där kvinnan inte ensam projektledare familjens tillvaro.
Jag är uppfostrad till att tro på det.

Och jag tror benhårt på att de socialt konstruerade könsroller som vi dras med behöver uppdateras. På många olika sätt. Som gift småbarnsmorsa känner jag ett stort ansvar för det. Framförallt inför mina söner.

Men  när jag pratar med dessa mina tre kloka, starka, tålmodiga vänner känns det som om det kärleksfulla jämställda småbarnslivet är en hal tvål. En ständig kamp.

Jag behöver goda exempel. Massor av goda exempel!
Jag önskar mig typ tid och resurser för tre månaders resor kors och tvärs i landet för att träffa familjer där det faktiskt går. Jag vill höra deras knep, lyssna på deras råd. Jag vill se deras vardag.