I dödens väntrum är inga katter grå

Lättnaden är stor. Jublande. 

Jag har efter utredningar och lång väntan fått besked att jag trots allt inte har en potentiellt dödlig sjukdom. Det har varit en jobbig väntan, förstås, men det som slagit mig är inte främst hur kroppen reagerar på rädsla och stress, utan istället intensiteten i livet.

Två gånger tidigare har jag befunnit mig så där i dödens väntrum, en gång mer långvarigt och en gång akut. Vid båda dessa tillfällen har upplevelsen varit densamma. Plötsligt är livet så mycket mer levande! 

Färgerna är liksom klarare, upplevelserna starkare. 

Solen, fågelkvitter, täcket mot huden, matens smak, dofterna runt omkring, allt är så framträdande. 

Intrycken ger tydliga avtryck, allesammans.

De små ögonblicken som brukar passera uppenbarar sig tydligt, ett efter ett.

Katten som springer över vägen i dunklet är inte något förbigående, utan en stund med skimrande päls, lenaste lent och lågfrekvent mysigt burrade. 

För i dödens väntrum, är inga katter grå. 

Det är som att kroppen plötsligt upplever allt så mycket mer tydligt. 

Alla sinnen är vidöppna, ivriga att suga i sig allt, allt. 

Varje liten smula liv.

Tänk om det kunde vara en del av allas vår vardag, medvetenheten om det stora i varje liten smula liv.