Av och till

Velar, fram och tillbaka. Och tillbaka igen.
Näe, inte ifråga om något jag vill göra, eller inte göra. Då är jag oftast ganska beslutsam, och envis. Nu handlar velandet om ord, och inte vilka ord som helst utan de små, ettriga, undanglidande men ack så viktiga, prepositionerna.

Jag tycker om att skriva, gillar att spåkpeta och att smaka på orden, ett efter ett. Ändra lite här, justera lite där, för att till sist tycka att texten flödar.
Kommatering kan vara svårt (en smaksak kan tyckas), ordval är ibland klurigt, men det enda som kan tyckas mig nästintill omöjligt är de små ettriga prepositionerna. Orden som läsaren lägger märke till först när de är på fel plats, vid fel tid. Otacksamt.

”Preposition är ord du använder för att beskriva olika förhållanden mellan personer, platser, saker.” skriver Ordklasser.se  (Och mycket annat bra för den som vill påminna sig om adverbial och annat.) Visst låter det enkelt? Nå, så enkelt är det inte.

Vid tidningsläsning, i texter jag passerar och i läsning av mejl är det ofta prepositionerna som skaver. Det är just fel ord på fel plats. Men lika ofta fastnar jag i skrivandet: ”Ska det vara mot eller för?” ”Av eller från?” Eminenta Språkrådet kan ge svar dygnet runt via frågelådan. Om någon annan undrat förut så finns svaret där. Men om inte, och när timmen är sen och valet akut, ringer jag livlinan. Då får jag svar bums. Känner mig både nöjd och klokare.
Vid enstaka tillfällen kan dock inte ens samtalet till livlinan ge klart besked: ”Man kan säga si, men också så”, svarar hon. Då önskar jag en absolut oåterkallig sanning. Men istället skriver jag om meningen och slipper problemet. Det är också en form av problemlösning.