Do feed her – even after midnight

”Time för second breakfast”, säger jag käckt till eminente kompanjonen när jag börjar känna mig trött och grinig på förmiddagen. Greppar en smörgås.

”Dricker min första” svarar han, sippande på sitt svarta kaffe.

Varför fungerar inte jag utan mat? Varför blir jag ilsken, sur och matt om jag inte får mat var tredje timme? Det är så….opraktiskt.

Det blir liksom ett väldigt fokus på mat: grötfrukost, förmiddagssmörgåsar, gärna fruktstund, sedan lunch. Eftermiddagsfrukt, eller ännu hellre riktigt mellis. Sen eftermiddag: hungrig! Middag, kvällssmörgåsar och så absolut vatten under natten.

Utan mat kommer rynkan i pannan som ett brev på posten (som ett mejl?!). Omgivningen hukar sig. Allt blir fel och inget är bra. Måste äta, nu!

Det blir liksom aldrig någon -”det som inte dödar, det härdar ”– fjälljägare av mig. Och finge jag gå i skogen och tugga rötter för att överleva skulle jag förmodligen skälla på allt från kottar till småkryp. 

Läser för Mellan (fyraåringen) om hur kroppen behöver mat och syre och hur maten omvandlas till bränsle i kroppen. Inre andning, står det. Att mat och syre båda är lika nödvändigt för kroppen.

Tänker att jag kanske borde andas mer. Andas mer, för att äta mindre så att säga.
”Man kan inte leva på luft allena”, men kanske nästan?