Av och till

Velar, fram och tillbaka. Och tillbaka igen.
Näe, inte ifråga om något jag vill göra, eller inte göra. Då är jag oftast ganska beslutsam, och envis. Nu handlar velandet om ord, och inte vilka ord som helst utan de små, ettriga, undanglidande men ack så viktiga, prepositionerna.

Jag tycker om att skriva, gillar att spåkpeta och att smaka på orden, ett efter ett. Ändra lite här, justera lite där, för att till sist tycka att texten flödar.
Kommatering kan vara svårt (en smaksak kan tyckas), ordval är ibland klurigt, men det enda som kan tyckas mig nästintill omöjligt är de små ettriga prepositionerna. Orden som läsaren lägger märke till först när de är på fel plats, vid fel tid. Otacksamt.

”Preposition är ord du använder för att beskriva olika förhållanden mellan personer, platser, saker.” skriver Ordklasser.se  (Och mycket annat bra för den som vill påminna sig om adverbial och annat.) Visst låter det enkelt? Nå, så enkelt är det inte.

Vid tidningsläsning, i texter jag passerar och i läsning av mejl är det ofta prepositionerna som skaver. Det är just fel ord på fel plats. Men lika ofta fastnar jag i skrivandet: ”Ska det vara mot eller för?” ”Av eller från?” Eminenta Språkrådet kan ge svar dygnet runt via frågelådan. Om någon annan undrat förut så finns svaret där. Men om inte, och när timmen är sen och valet akut, ringer jag livlinan. Då får jag svar bums. Känner mig både nöjd och klokare.
Vid enstaka tillfällen kan dock inte ens samtalet till livlinan ge klart besked: ”Man kan säga si, men också så”, svarar hon. Då önskar jag en absolut oåterkallig sanning. Men istället skriver jag om meningen och slipper problemet. Det är också en form av problemlösning.

Sprit, sex och snygga klänningar

En kväll med Mad Men.. Det får mig alltid att vilja dricka sprit, skaffa en till garderob med bara klänningar – och slå hälften av karaktärerna på käften.

Eftersom seriens handling kretsar kring en reklambyrå i NY på 60-talet (här för er som är oinvigda) skulle lyckan kunna vara fullständig. Dessutom är det hela en prisvinnare: snyggt producerat och välspelat alltså.

Jag som är svag för i princip all 50-/60-tals estetik faller så klart pladask för i stort sett varje outfit  som dyker upp i rutan. ”Ååå..”, ”Titta den!” ”Precis en sådan där…”.
Men lika ofta är det ilskna morrningar som kommer ur min strupe. Serien är inte direkt en orgie i lycka, harmoni och jämnställdhet. Sexism är bara förnamnet. De flesta karaktärerna tycker jag direkt illa om, ändå vill jag absolut titta.
Antar att det hela förutom att fylla mig med lycka över alla fantastiskt snygga kläder och miljöer, också ger mig tillfredsställelse över att leva och verka 2010. Känns utomordentligt skönt att kunna driva byrå, ha delat ansvar för hem och småbarn - och slippa vara undergivet rar. Det sistnämnda ligger inte direkt för mig.

Entreprenörskap

Idag har en del av mina tankar kretsat kring entreprenörskap. Dagens omvärldsbevakning ledde mig till tidningen Entreprenörs test:

”Man brukar ofta beskriva entreprenörer som kreativa och nyfikna, med en hög grad av självständighet och visionärt tänkande. Entreprenörer har enligt forskningen egenskaper som kan dela in dem i sex olika arketyper eller roller: Professionell entreprenör, Serieentreprenör, Uppfinnarentreprenör, Livsstilsentreprenör, Arbetsstilsentreprenör, Uppstartarentreprenör.” Därefter ett test på webben.

Jag blev rysligt nyfiken! Hann inte lägga tid på att göra testet under dagen, så tankarna fick fritt spelrum. Trots att jag nu är i uppstartsfasen av ett bolag, och har drivit ett annat de senaste sju åren, har jag svårt att se mig själv som entreprenör. 

Efter lite tankemöda insåg jag att det är för att jag ser så speciella människor framför mig när jag hör ordet.
Utan att alls veta vad testets skapare lägger in för egenskaper i ovanstående arketyper kunde jag fritt fundera kring själva begreppet entreprenör och dessa olika typer. Mycket intressant!

Så hur blev resultatet?

 ”Dina svar tyder på att du med 86 procents sannolikhet är en blandning mellan Professionell entreprenör och Serieentreprenör med Livsstilsentreprenör, Arbetsstilsentreprenör som närliggande profiler.”

Kanske inte så konstigt att jag hade svårt att spontant placera mig i någon av kategorierna.. Samtidigt satte testet igång en rad viktiga - och nyttiga - tankar.

Gör testet du också: www.entreprenor.se/ept

Äntligen måndag - Doloreseffekten?

Jag tycker om att vara ledig. Jag gillar känslan en fredag när hela helgen ligger framför en. Det är skönt att få hela dagar att ägna åt familjen, vännerna och diverse olika projekt eller äventyr.

Men helgerna går fort. Slurp, säger det så har helgen försvunnit in en tidsreva. Kvar står jag och undrar vad som hände. Många, många gånger har jag suttit i soffan en söndagskväll och känt att jag helst av allt bara vill frysa tiden. Eller vaknat en måndagsmorgon med impulsen att bara dra täcket över huvudet och somna om. (Det känslan har jag förresten haft många, många vardagsmogrnar, inte bara måndagar.)

Jag har haft turen att i många år haft jobb jag trivts med. Ändå har det blivit en del måndagssuckar. Tills nu. Nu har det plötsligt hänt något, en annan känsla har tagit överhanden.  Jag är fortfarande trött på vardagsmorgnarna, men jag går upp. Och i soffan på söndagskvällarna är det snarare förväntan jag känner. 

Förändringen har kommit smygande. Jag har inte riktigt uppmärksammat detta, förrän nu imorse:

Jag stod med tandborsten i högsta hugg och märkte att borstningen försvårades – av mitt gnolande. Här står jag en måndagsmorgon i slutet av oktober. Det är kallt, mörkt och allmänt ”måndagsmornigt”. På alla sätt är det en typ av morgon som jag vanligtvis avskyr. Trots det finner jag mig själv gnolandes. Tystnar och funderar på varför; märker att jag ser fram emot att en helt ny vecka ligger framför mig.

Är det jag som äntligen lyckats i mina föresatser att bli en mer positiv människa? Är det barnens morgonkramar som sprider glädje? Min något förändrade livssituation som gör mig glad? Kanske lite av varje - kanske något helt annat. Bestämmer mig för att behålla känslan:
Äntligen måndag!

Den ädla konsten att skjuta upp en paus

En oredigerad inblick i en överaktiv, muttrande, mammahjärna:
Å, nu ska jag ta en kopp te och läsa klart tidningen.  Barnen i parken med maken.

Måste bara ta ut den stinkande soppåsen.. 

På vägen mot hallen, hittar jag smutsiga strumpor, lika bra att ta med till tvättkorgen när jag ändå ska gå åt det hållet. Hur var det nu, visst hade Mellan slängt smutsiga byxor i sin kuddhörna igår kväll? 

Slänger strumporna i tvättkorgen, slänger soppåsen i tunnan utanför ytterdörren. Vänder och går in i sonens rum. Japp, där var byxorna, bland kuddarna i myshörnan. Grusigt där nu av sandlådesand... Pust! Äsch, vi får dammsuga imorgon. Jag ska ju dricka te nu. 

Men ser att nattlampan är tänd. Släcker lampan, och bäddar sängen. Tar upp gosekaninen från kalla golvet.
Hur var det med nappar till Liten? Kan det finnas några under sängen i Mellans rum nu när jag ändå är här inne? Nej, inte där. Hm, visst såg jag en i trappen?

Ut i hallen igen. Uäk, nappen grusig! Måste kokas. Lika bra att leta efter flera...  

Springer runt och kikar här och var: i spjälsängen, bredvid skötbordet, på lekmattan, i soffan, i leksaksugnen (!). Hittar ett helt gäng. Så, jag lägger dem här i en skål så kan den som lagar middag koka denm senare. Sätter in tekoppen i micron. För lat för att göra nytt te.

Oj, tuchpennekork på golvet. Farligt för Liten. Och var sjutton är pennan?! Locket ligger farligt nära dyrtapeten...kan pennan också ligga här? Eller ligger pennan bland de andra och torkar? 

Japp, där var den. Här ligger ju den fina boken om farmor och katten, en biblioteksbok som maken lånat. Måste  nog lämnas tillbaka. 

Vi ska ju ditåt imorgon, lika bra att letar upp allihopa och lägga fram högen.

Går tillbaka till köket för att hämta en påse till bokhögen. En hög plastkassar ramlar ut ur skåpet. Äsch, går inte att städa där; det är alldeles för fullt. Har inte tålamod att vika allihopa. Några måste bort!
Micron piper och piper - teet är sedan länge varmt.
Men plastkassarna ligger på köksgolvet. Gah! Slänga i mjukplastinsamling? 

Hm, lika bra att tömma återvinningsbehållaren under bänken då på en gång så att påsarna kommer till nytta. Så, ut med påsarna i hallen så länge. Glömde den tomma till bokhögen.
 

Puh, nu ska jag sätta mig.. Teet kallt. Äsch! Får värma på det, igen, och kanske en skorpa. Var var jag nu i dagens artikel på DN debatt?  Får börja om..

....

....
Två sekunder senare: 

”Mammma, här är vi!”
”Vad äter du? Jag vill också ha!”.

Att tala för sig

”Är det något jag kan är det att tala med byråkrater på byråkraters vis. Numera kan jag tala om vad som helst i en halvtimme, timme - på byråkratspråk”, säger vännen A.

”På jobbmöten får jag tunghäfta och bli alldeles tyst, trots att jag är väl insatt i ämnet och har formuleringarna klara”, säger vännen E samma dag.

Både A och E är smarta, välformulerade och välutbildade.
Det får mig att fundera över vad det är som gör att en person vågar tala för sig och göra det med säkerhet.Trots att frågan inte är speciellt komplicerad är det först ett dygn senare som det klickar till. Vännen A sätter mig på spåret: beröm, freedback, uppmuntring och beröm.

Vännen A har gått chefsprogram, fått analysera vad hon är bra på, identifiera styrkor och blivit berömd.
Vännen E jobbar i en bransch där det av tradition är stel hierarki, stenhård konkurens och svårt att ta sig framåt, uppåt, vidare. Alltså blir man njugga mot varandra. Strider kollegorna emellan med elaka kommentarer och dolkstötar i ryggen så snart tillfälle ges.

Eftersom jag i samma veva läst eminenta artiklar i Almegatidningen om vikten av att som tjänsteföretag vårda sina resurser, de anställda, blir jag så trött.
Egentligen är det ju självklart att alla behöver få synas för den de är, även på jobbet. Att få ta plats, bli lyssnad på och uppmuntrad.
I längden är det dessutom en lönsamhetsfråga. I ett hårt och ovänligt företagsklimat växer inga nya, kreativa idéer.

Till vänner E därför:
Ledningen ska skapa klimatet, visst, men det är också upp till var och en att uppmärksamma sina kollegor för det de gör. Alla vinner på en tillåtande, öppen, vänlig och glad attityd. Dina kollegor har mycket kvar att lära på det området, men låt dem inte kväsa dina idéer!

Ps.

Som chef möttes jag rätt ofta av åsikten att det där med att berömma kollegor är ”ledningens” jobb. Jag köper inte det resonemanget. Att uppmärksamma det kollegorna gör bra är en del av ditt jobb. Oavsett vilket jobb du har, oavsett din roll.  Det gäller för övrigt även gentemot resten av din omgivning. Folk i gemen är alldeles för dåliga på det – sniket!
Så fick jag det sagt.

Apropå gårdagens inlägg: Jag är inte ensam!

Wikipedia:
"Second breakfast (or Zweites Frühstück, Drugie śniadanie) is a meal eaten after breakfast, but before lunch. It is traditional in Bavaria, and inPoland. In Bavaria or Poland, special dishes are made exclusively to be eaten during second breakfast. In Vienna and most other parts of Austria the Second Breakfast is referred to as Jause. It is typical to eat four to five meals a day in these locations."

Måste absolut fråga ut min österrikiske svärfar om detta.

Eller också är jag en Hobbit (!):
"They would enjoy at least seven meals a day, when they can get them – breakfast, second breakfast, elevenses, luncheon, afternoon tea, dinner and (later in the evening) supper."
en.wikipedia.org/wiki/Hobbit

Do feed her – even after midnight

”Time för second breakfast”, säger jag käckt till eminente kompanjonen när jag börjar känna mig trött och grinig på förmiddagen. Greppar en smörgås.

”Dricker min första” svarar han, sippande på sitt svarta kaffe.

Varför fungerar inte jag utan mat? Varför blir jag ilsken, sur och matt om jag inte får mat var tredje timme? Det är så….opraktiskt.

Det blir liksom ett väldigt fokus på mat: grötfrukost, förmiddagssmörgåsar, gärna fruktstund, sedan lunch. Eftermiddagsfrukt, eller ännu hellre riktigt mellis. Sen eftermiddag: hungrig! Middag, kvällssmörgåsar och så absolut vatten under natten.

Utan mat kommer rynkan i pannan som ett brev på posten (som ett mejl?!). Omgivningen hukar sig. Allt blir fel och inget är bra. Måste äta, nu!

Det blir liksom aldrig någon -”det som inte dödar, det härdar ”– fjälljägare av mig. Och finge jag gå i skogen och tugga rötter för att överleva skulle jag förmodligen skälla på allt från kottar till småkryp. 

Läser för Mellan (fyraåringen) om hur kroppen behöver mat och syre och hur maten omvandlas till bränsle i kroppen. Inre andning, står det. Att mat och syre båda är lika nödvändigt för kroppen.

Tänker att jag kanske borde andas mer. Andas mer, för att äta mindre så att säga.
”Man kan inte leva på luft allena”, men kanske nästan?

Att faxa eller inte faxa..

Det här är rakt av och i sin helhet min chatt med Telenor. Det enda jag lagt till är ett Z före mina kommentarer och ett T framför Telenors. Say no more.

Du är ansluten till Telenors Kundservice chatt. Du är placerad i kö och du finner din köplats längst ner på denna sida.
Tips! Du vet väl att du kan se dina fakturakopior på Mina sidor?
Tips! Passa på att registrera dig på Mina sidor. Du måste ha din mobiltelefon tillhands för att ta emot ett engångslösenord.
Tips! Du vet väl att du kan få en översikt av vilka tjänster du har och vilka du kan beställa på Mina sidor?

Peter har anslutit till denna chatt!
T: Hej och välkommen till Telenors Kundservice du pratar med Peter. Fråga gärna mig om iPhone 4 och våra övriga erbjudanden! Vad kan jag hjälpa dig med?
Z: Hej! jag ska flytta mitt abonnemang från mig privat till mitt företag och pratade med en kille hos er här om dagen. Vi kom överens om att jag skulle mejla honom den ifyllda blanketten. Nu får jag studs på mejladressen. Vad göra?

T: Och vem pratade du med?
Z: Sebastian Schildmeier. Blanketten finns färdigifylld och scannad hos mig så allt jag behöver är en giltig e-postadress.

T: Har du ett kontaktnummer till honom?
Z: Nej.. har en e-postadress där något felas. Gissningsvis stavningen av hans efternamn.
T: Du kan välja att faxa in den också. På nummer 0455-331 222
Någon mailadress har jag inte att lämna ut dock
Z: Jag har ingen fax.

T: Det kan jag inte hjälpa dig med
Z: Mejladress till kundtjänst i stort?
T: Det har vi ingen
Z: Eftersom han redan lämnat ut den kan du kanske korrigera min felaktiga stavning av namnet?
Jag har ju mejladressen och namnen men någon bokstav måste ha blivit fel eftersom jag får studs.

T: Vi har ingen med det namnet på våran avdelning
Z: Som sagt, förmodligen stavar jag fel - eftersom jag fick namnet uppläst för mig i telefon.
Z: ?
T: Som sagt någon sebastian finns inte på denna avldening så jag kan inte hjälpa dig rättstava hans efternamn
T: Så det är att faxa in det eller skicka via brev
Z: Uppenbarligen finns han ju hos Telenor eftersom jag talade med honom förra veckan!
Z: ?
Z: Ok, jag vill gärna ha denna konversation via e-post. kan du fixa det, tack?
T: Om du angett en mailadress innan du kom in till chatten kommer det mailas per automatik
Annars har jag ingen möjlighet att skicka denna konversation
Z: Det gjorde jag inte.
T: Då kommer den inte skickas

T: VI har flera avdelningar inom Telenor
T: SÅ just nu är allt jag kan erbjuda dig en postadress eller faxnummer
Z: Då får det bli postadress, tack.
Z: I dagens Iphone-/mejlsamhälle har jag liksom inte sett ett behov av fax.
T: Nej det förstår jag verkligen
T: Då är det
Telenor Sverige AB
371 80 Karlskrona
T: Är det något ytterligare du undrar över?
Z: Tack

Intresseväckande kvitter

Mina första ord till eminenta kompanjonen i morse:

Twitter, alltså detta twitter, jag blir galen! Det kommer så mycket intressant att jag inte hinner med.

Ja, sedan några dagar är jag med twitter. Fullt ut och på allvar. Inget smyglyssnande i buskarna längre. Här ska lyssnas på allvar, kommenteras och i bästa fall kvittras på egen hand.
Det som har avhållit mig från att på allvar ge mig in i det hela är (som alltid) prestationsångest. Det finns så många som ständigt surfar runt efter de bästa länkarna, de hetaste nyheterna och de roligaste klippen – varför ska jag göra mig hörd bland dem? Kan det fungera att bara köra på, skriva det som faller mig in och på så vis växa in i det hela. Kanske…inte, eller kanske ändå.

Nå, efter lite vånda och stort besvär kom jag över tröskeln och in i världen av digitalt kvitter. För det är verkligen en ny värld som öppnat sig. En skön värld full av smarta tips, insiktsfulla råd och rätt många skratt. Pekfingerbläddrandet på rara ajfånen har fått en ny dimension. Men nu infinner sig istället känslan av att inte hinna med.
Allt det jag förut glatt ovetandes låtit passera ovanför mitt huvud, ser jag nu lagrat framför mig. Och när helst jag kikar finns det nytt att läsa. Från 06 till 03; nya länkar, kommentarer och filmande seminarier. Jag skummar, hummar och tjoar glatt. Som den ekorre jag är sparar jag också, read later, read later och read later igen (också en ny och förfinad form av den ädla konsten att skjuta upp).

Efter några dagar mitt i detta nyhetsflöde är jag glad. Jo, faktiskt. Men också lite matt.
Snälla kompanjonen tröstar med att han inte heller hinner följa allt. Inte ens han, som är van vid kvittret och utan småbarn. Han ingjuter också nytt mod i mig när jag nämner att en av twittrarna egentligen skulle räcka för mig att följa, så bra som han är. Och när sjutton sover karln? Efter lite skvaller om det är jag redo igen. En lång stund utan koll på twitterflödet – vad har hänt nu? Dags att kolla.