Jaha, så tänkte jag göra ett försök med Blogg100 i år. Jag har tänkt på det åtminstone de senaste två åren, men har duckat när dag 1 av utmaningen väl infunnit sig. Jag saknar verkligen skrivandet, men 100 dagar är lång tid. Och herr Prestationsångest sitter på axeln och väser att det är stört omöjligt. 

-Det kommer aldrig att gå, bara så du vet det, muttrar han.

Igår kväll fick jag nog:

-Ryck upp dig och sluta negga. Tio dagar är bättre än ingenting. Håll tyst nu.

Vad vill jag skriva om?

Sådant som engagerar mig. Från det stora till det lilla. Det politiska och det privata. Världsläget, jämställdhet, genus, familjeliv och vardagsutmaningar. Böcker och läsning, ideellt engagemang, integration, feminism, kultur. Barns utveckling, skolvärlden, barn med särskilda behov. Politik och partipolitik. Marknadsföring, varumärken, design. Skönhetsideal, kläder och dess uttryck. Känslor och intelligens. Tidningar, medieklimatet, hat och hot. Kvinnohistoria, vänskap, egenföretagande och arbetsliv. Våga vägra skrivbord. Magkänsla, att ta plats, duktiga flickor. Begrepp i tiden, språkets förändring och världens roligaste ord.

Det här kommer jag att skriva om:

"Idag hann jag inte skriva ordentligt". "Var tog dagen vägen?!" 

Säkert också dagens rant: Idag har jag sett/läst/hört och detta är min glädjeyra/mitt muttrande om det. 

Men det är ok. Jag kommer att tillåta mig det. Jag blir lycklig av att skriva och om jag ska fokusera på resultat, impact och vad andra tycker blir jag stående på ett ben resten av #blogg100. Då kommer mitt skrivande liv fortsätta att bedrivas medels små lappar med lösryckta idéer och meningar. 

Så ut i det kalla vattnet, varje dag, utan tvång att skriva mer än fem meningar, utan krav på glimrande slutsatser eller ett lysande språk. Nu kör vi!