Musikterror

Efter att ha väntat fem minuter i telefonkön till en budfirma vill jag bara skrika. Varför är det så många företag som fortfarande bjuder på skvalradio medan kunden väntar? 

Jag är förbluffad över att det finns företag som tror att de genom att "bjuda på" skrällande musik tillför ett mervärde till kunden.  När det dessutom är svajig mottagning blir hela företeelsen löjlig. Och plågsam.

Tiden i en telefonkö kan användas på många olika sätt. En vild gissning är att det inte är helt ovanligt att den som väntar gör som jag och mina kollegor, det vill säga ägnar sig åt något annat än att aktivt sitta still och vänta. Arbeta, prata med en annan person, läsa eller skriva något, och så vidare.... Att göra detta med högljudd musik i örat är betydligt svårare. (Och att använda högtalarfunktion för att få händerna fria är stört omöjligt eftersom oljudet sprider sig över hela omgivningen).

 Vill jag som kund lyssna på musik under tiden jag väntar på svar i ett företags telefonkö så kan jag göra det - genom att själv välja det jag gillar och spela det där jag befinner mig.

I mitt tycke är musiken i telefonkön en dinosaurie, en rest från en tid när vi var fjättrade vid en stationär telefon. Säkert överdriver jag när jag tänker mig att det var välkommet och fräscht under en tid när samtalen ringdes från en telefonmöbel i hallen. Men oavsett, modernt känns det inte.

Hur mycket är du villig att betala varje månad för att ditt barn ska få den bästa behandling som finns när det blir sjukt, istället för endast det näst bästa?
Ditt barn är svårt sjukt. Vill du ge det behandling med möjlighet att barnet blir fullt friskt om risken att barnet dör är 40 på 1000?

Jag sitter och morrar vid datorn.
Varför läser jag sådana här frågor?

Jo, jag deltar i något som kallas DN-panelen. Det är Dagens Nyheter som lånar ut sitt varumärke för att olika företag ska kunna skaffa sig information om något slags tvärsnitt av läsarna.
 Så här skriver DN själva på sin webbplats:

"DN.se-panelen är en panel där du kan uttrycka dina åsikter om reklam och produkter. /.../
Du kan t.ex. få berätta om din favorittidning, svara vad som är bra eller dåligt med en hemsida eller bara fritt associera vad ett varumärke ger dig för känsla. /.../ Undersökningen behöver inte komma från DN.se-panelen utan kan komma från något oberoende företag. /.../ Som medlem DN.se-panelen påverkar du direkt reklam- och produktutvecklingen."


Varför deltar jag? Jag är nyfiken, jag tycker om att se hur olika undersökningar utformas och vilken typ av frågor som ställs. Därför deltar jag då och då i olika undersökningar. Jag fann det märkligt att DN lånar ut sitt varumärke till konsumentundersökningar, på uppdrag av olika företag. Det gjorde mig nyfiken på att se viken typ av undersökningar man går ut med.

Det är lite luddigt beskrivet på DN:s webbplats med det verkar inte vara så att DN på något annat sätt än ekonomiskt drar nytta av enkätsvaren. Det verkar alltså inte ge något som helst värde rent redaktionellt. Man skriver dock under fliken "info/kontakt":


"DN.se-panelen startades 2010 och ägs av Bink som är Bonnierkoncernens nya sälj- och teknikbolag inom webbmedia. Panelen är uppbyggd i samarbete med marknadsundersökningsföretaget Nepa, som också ansvarar för driften av panelen. Syftet med DN.se-panelen är att ta reda på vad svenska befolkningen tycker i olika frågor."

Hittills har det varit ganska ordinära undersökningar om olika typer av produkter. Den här gången är det en undersökning som beskrivs handla om "barns hälsa".
Det lät ju intressant. Jag har deltagit i en sådan undersökning från något universitet och det väckte intressanta frågor kring mat, sömn och rörelse.
I det här fallet börjar det lite annorlunda.

Jag får två hälsotillstånd beskrivna för mig:
"Det rosa hälsotillståndet" som bland annat innebär att mitt yngsta barn inte har problem med smärta, oro eller dagliga aktiviteter.
Eller "det orangea tillståndet" där barnet har problem med att tvätta sig, klä sig, hoppa, springa, leka och har "måttliga" smärtor och oro.
Det känns lite lekstuga men också en smula obehagligt. Jag fortsätter.

"Anta att risken för ditt (yngsta) barn att drabbas av en svår skada under det kommande året är 1 på 100 (1 %).
Anta vidare att du har möjlighet att teckna en försäkring som täcker en tilläggsbehandling som gör att ditt barn tillfrisknar fortare om det drabbas av skadan."

Så får jag som förälder kryssa i hur mycket jag tycker att denna försäkring skulle vara värd. Jag uppmanas vara realistisk och att hänsyn till mitt hushålls månadsinkomster (som jag självfallet fått ange tidigare).

Första alternativet är 8000 kr per månad, följt av 100 kr per månad.
Redan här blir jag rejält irriterad.

Sedan drar man till med 1000 kr per månad och 60 000 kr och så där fortsätter det, summor som 10- och 150 000 kr varvas med 500 kr och 50 kr.
Efter några sådana vändor sammanställs det högsta respektive lägsta belopp jag skulle/inte skulle betala. Och så förväntas jag ange en summa däremellan.
Nu är jag förbannad på riktigt.
Jag uppmanas svara på om jag är helt säker eller ganska säker på att denna fantastiska försäkring är värd så mycket.
Inte alls säker finns inte med som alternativ.

När man nu har fastställt hur mycket jag vill betala så får jag istället anta att mitt yngsta barn har drabbats av en allvarlig skada. Utan behandling kommer mitt barn att "hamna i medvetslöshet som inom kort leder till döden." Sedan ska jag anta att det finns två olika möjliga behandlingar där den ena beskrivs som säker men mindre bra och den andra osäker men bättre.

Allt känns otroligt oseriöst. Jag avbryter.

Jag skriver ett mejl till DN och ifrågasätter om det överhuvudtaget läser igenom vilka undersökningar de lånar ut sitt namn och varumärke till.

Så börjar jag ilsket skriva på det här blogginlägget och bestämmer mig för att jag vill se exakt hur detta fortsätter, och börjar om med undersökningen.

Gång på gång får jag svara på om jag för att undvika att mitt barn är i "det orangea tillståndet" ett år är villig att ta större risker, det vill säga att öka risken att mitt barn dör. Nya siffror, samma frågeställning.

Detta följs av en introduktion av det bruna tillståndet då mitt barn mår rejält dåligt och har allt från hudåkommor till svårt att förstå känslor och tankar. Vill ja då ta behandling x så gör att barnet får leva i 80 år till men i det bruna tillståndet, eller behandling Y där barnet kommer må bra men bara förväntas leva i 48 år.

Här avbryter jag igen.
Jag står helt enkelt inte ut med dravlet.

En otroligt seriös undersökning med dåligt formulerade manipulativa frågeställningar, dåliga svarsalternativ och konstiga tolkningar av svar.
Dessutom spelar hela undersökningen på föräldrars rädslor inför det faktum att ens barn kan bli allvarligt skadat/sjukt. Jag tror på intet sätt att undersökningen fyller sitt syfte för uppdragsgivaren.

"De svar som föräldrar ger här kan inte vara särskilt tillförlitliga för det försäkringsbolag som jag förstår är uppdragsgivaren ifråga."

"Jag ställer mig också frågade till om någon representant från DN, som lånar ut sitt namn till detta, läser igenom undersökningsmaterialet innan ni sprider det. Jag är mycket förvånad att ni låter sådant här passera genom er." skrev jag till DN.

Det ska bli intressant att se om jag får något svar.

När jag var liten var jag en blyg viol. En iakttagare. Visserligen rysligt nyfiken men ändå ofta vid sidan av. 

Så länge det inte handlade om att diskutera något engagerande ämne, eller stå på barrikaderna, då var all blyghet som bortblåst. (Men det är en helt annan historia.)

Jag trivdes bäst med en, eller högst ett par, vänner. En överblickar skara av välkända ansikten. Eller lugn tvåsamhet. Trots det utsatte jag mig ibland för stora grupper av nya människor, förstås. Kollo, olika läger och resor. Livet blir ju så tråkigt annars. 

Men det där med att umgås i stor grupp var egentligen aldrig varit min grej. Förut. Helt plötsligt har jag upptäckt att jag tycker det är kul. Jag gillar mingel! 

Det är otroligt spännande att få träffa nya människor, fråga hundra frågor och lära nytt.

Det senaste åren har jag därmed allt oftare utsatt mig för att umgås i grupp. Minglat mer, helt enkelt. Fler kalas, tillställningar, konferenser och så vidare Och som jag har haft glädje av det! Jag har träffat ett stort gäng sköna människor och lärt mig grymt mycket nya saker - både nyttigheter och oviktigt vetande.

Idag skulle jag inte vilja vara utan den delen av livet.

Fortfarande kan jag känna en viss avoghet inför ett event. Det krävs ännu idag en kraftansamling för att slänga försiktigheten över bord och bara kasta mig ut i en hav av människor. Efteråt är jag alltid glad.

Imorgon är det dags för ett nytt sådant tillfälle då det bär av till Sweden Social Web Camp, SSWC. Dryga 400 deltagare samlas på Tjärö i Blekinges skärgård för en så kallad unconference om den sociala webben. Många intressanta människor, mängder av givande programpunkter och diskussioner. Min nyfikenhet kommer att få fullt utlopp. Det är också lite av ett vuxenkollo, skärgårdsö, bastuflotte och får. Många tältar, själv ska jag bo i ett tiobäddsrum. Det gjorde jag inte ens på kollo som barn.

Det kommer att bli roligt. Jag vet det. Och jag ser fram emot det hela, men med skräckblandad förtjusning.

Mystisk pryl

Igår kväll gav jag min man en present. Utan att tala om vad det var.
Stor huvudbry och många frustrerade gissningar..

Han fick tumma på att inte googla tillverkarens namn, men tillåtelse att "fråga en vän". Det blev förstås flera. Trots bild kunde ingen komma på det.
Inte heller ledtrådarna hjälpte:
"Du behöver den. Du kan använda den varje dag. Den skulle, potentiellt sett, kunna hålla dig friskare."

När vår femåring fick frågan vad det var löste han det direkt.
Utan ledtrådar.

Sisyfos och jag

Ni vet Sisyfos? Jag vet också. 

Här om dagen fick jag en försmak av hur det skulle vara att rulla den där nedrans stenen. 

Fick för mig att flytta en rosenbuske. Ingen stor en, utan en liten krake som blivit överväxt av de tuffa "här-kommer-vi"- anemonerna. Fel tid att flytta rosenbuskar, ja visst. Dum idé, absolut. Men jag tänkte att den lille kraken ändå skulle dö skuggdöden där i sitt hörn. Lika bra att pyssla om med ny växtplats och lite godis.

Pah! Någon krake var det då alls inte tal om, det blev snabbt tydligt. Jag grävde, borstade, grävde och grävde lite mer. Rötterna fortsatte ner i djupet. Hålet större och större, svordomarna allt grövre. 

Dessutom försökte jag mig på ett liten nätt hål, för att inte förstöra så mycket i resten av rabatten.
Men det lilla nätta hålet var inte så praktiskt. Förstås. Jorden halkade hela tiden tillbaka. Kände mig som en desperat kanin, på knä med galna anemoner upp över öronen, grävande som en tossig med jord sprutande ut bakom mig. Och trots envetet kraffsande fortsatte rötterna bara nedåt i jorden.

Övervägde till slut att hacka av rotuschlingen, men skam den som ger sig. Stärkte mig med te. Blängde på rosen, roten och kratern. Fortsatte. Typ två timmar och sju bedrövelser senare fick jag upp den.
Och så var det bara att ta tag i att göra den nya gropen två gånger så djup...

Den dagens lärdom: rosor är som isberg, bara toppen syns över ytan.

Peace and love

"Varför kan inte alla bara vara snälla mot varandra?"
Femåringen är förundrad över krig och konflikter i världen. Mitt milda leende stannar liksom i mungipan. För allvarligt talat, när går det fel? 
När vänds det där väna, troskyldiga leenden gentemot omvärlden till girighet, ilska och missunnsamhet?

Hur mycket bättre skulle vi inte må om alla var just "snälla" mot varandra. Behandla andra som du själv vill bli behandlad och så vidare.
Snäll är ett underskattat ord. I vår tid finns inte så mycket plats för snällhet. Med blicken mot horisonten och vässade armbågar strävar vi framåt, uppåt, vidare. Men vad händer längst vägen? Vi missar så mycket annat.

Prat om snällhet bemöts ofta med det milda leendet. En "lilla-du-attityd". Som en bekant sade för en tid sedan apropå snällhet och att ta sig extra tid för att hjälpa andra: "En fin tanke, men det håller ju inte i längden".
Han menade vidare att en snäll människa är en svag, skyddslös människa. Någon som blir hunsad, trampad på och förbisprungen. Jag vägrade att gå med på det.
En snäll människa är stark. För det är bara med stor själslig styrka som du kan bemöta människor med vänlighet, tilltro och respekt. En svag människa är rädd, missunnsam och osäker. Håller hårt på sitt och vaktar sin position.

Lyckligtvis finns en motrörelse. Till exempel Stefan Einhorn förordar snällhet.  Han har fått mycket kritik för sin bok om konsten att vara snäll. Kallats präktig och så vidare. Jag blir förundrad över det.
Den snälle företagaren är ett initiativ som ligger mig som företagare varmt om hjärtat. Att göra affärer med snällhet som ledstjärna.

Diskussioner om snällhet hamnar ofta i att handla om vad en snäll person INTE är. Googla snäll - påfallande många av träffarna är negativa skriverier.
Så vad är en snäll människa? Enligt synonymordboken: vänlig, bussig, hygglig, godhjärtad, godmodig, rar, hjälpsam, trevlig, fridsam, schyst, reko, välmenande.

Det finns en intressan teori om att människan tagit sig till nuvarande position på jorden genom just snällhet: Teorin om överlevnad av de snällaste.

Egentligen är det ju inte så svårt, bemöter du din omgivning med vänlighet får du vänlighet tillbaka. Inte jämt, inte överallt, men oftast.
Omtanke, ärlighet, en hjälpande hand - sådant sprider sig.

Ja, jag är uppvuxen med Bamse. Utan religiös tro, men med mycket värme.
Nej, jag är inte snäll jämt. Men jag strävar efter att göra det jag kan för att bidra till en vänligare värd. Om någon med vassare armbågar springer förbi mig, må så vara.
Jag är övertygad om att kärlek och respekt lönar sig i längden.

När min mormor födde barn

När mormor födde sitt första barn fick man inte skrika. Man skulle hålla sig i sjukhussängen, helst ligga still på rygg. Och absolut vara tyst. Barnets far fick ingalunda  vara med. Han förväntades fortsätta med sitt och bara avvakta den goda nyheten. 

Det här var i slutet av fyrtiotalet. Smärtlindring användes inte i någon större utsträckning, lustgas erbjöds. När barnets fötts togs det om hand av en sköterska och lades i en sovsal med andra barn. Amning skulle sedan ske var fjärde timme. Den nyblivna modern skulle i övrigt vila. Ensam. Mor och barn stannade på sjukhuset i flera dagar. Den nyblivna fadern fick komma och se sitt barn, i övrigt fick han vackert vänta i hemmet. Reglerna om strikt fyratimmarsamning fick min mormor med sig hem. Så mycket fler råd fick hon inte. Hon fick lita till sin egen mamma och en grannfru, precis som inför graviditeten och förlossningen. Förlossningsvården jobbade inte med rådgivning.

Sitt andra barn födde mina mormor hemma.

När min mamma födde sitt första barn var det sent sjuttiotal. 
Ultraljudet hade precis börjat användas i Sverige. Gravida fick träffas i grupper och prata om den kommande förlossningen, även blivande fäder fick vara med. Man andades i grupp och talade om föräldrarollen.

Lustgas användes som smärtlindring och epidural kunde erbjudas. Dock bara för de kvinnor som födde på dagen. På natten jobbade ingen narkosläkare på förlossningen, i alla fall inte på det sjukhus i Stockholm där min mamma födde.

De födande kvinnorna skulle ligga på rygg i sängen och erbjöds en spegel för att kunna se utdrivningsskedet. Pappan förväntades vara med under hela förlossningen, titta på och sen klippa navelsträngen. Sedan fick han åka hem.

De nyfödda fick nattetid sova i en plastbox i en sovsal med andra bebisar, och rullades in för amning. Fortfarande var det fyratimmarsamning som gällde. 

Mamman skulle vila och förväntades stanna ungefär en vecka på sjukhuset, i en fyrsal med tre andra nyförlösta kvinnor. Släkt och vänner fick gärna komma på besök.

När jag skulle föda mitt första barn, 2006, gick vi på stora föreläsningar med tekniska beskrivningar om alla faser i förlossningsskedet, tydlig information om barns utveckling och om möjliga smärtlindringsmetoder - epidurad/EDA, blockad, sterila kvaddar, lustgas. Tystnaden bland det 80 personerna i salen var relativt kompakt. 

Jag och den blivande fadern kompletterade med en profylaxkurs. Där och då kände vi oss för första gången som ett team och väldigt tagande inför förlossningen. 

Det blev platt fall. Vår bebis var en envis en, som ville ligga med huvudet uppåt. Vi fick besöka sjukhuset för ett vändningsförsök. (Ja, det går att vända barn när de ligger i magen). Det var mycket obehagligt, och resultatlöst. Istället fick vi en tid för kejsarsnitt. Av förlossningen i hemmiljö blev det inget. Jag grät av besvikelse, stod på huvudet och hoppades att den lilla nya människan skulle vända runt. Det gjorde han inte.

Det förlossningsbrev jag skrivit fick göras om. Dock fick jag skriva, böna och be om att maken skulle få stanna på sjukhuset och att jag skulle få ha barnet hos mig. Tror inte att mitt snack om anknytningsteori gick hem, men kanske min desperation. För in i det sista var det osäkert, men sedan fick vi ändå vara tillsammans.

Så trots besvikelsen, och känslan av att ha blivit snuvad på "en riktig förlossning" blev det en positiv upplevelse. Jag var vaken, lillen kom, fick amma direkt och stannade på mitt bröst till dess att vi åkte hem. I alla fall nästan hela tiden. En hel del tid bars han omkring av sin stolta pappa. Den söta babykorgen som sjukhuset hade använde vi inte mycket. Vi var tillsammans alla tre. Vi tre mot världen. Eller snarare vi tre i en jättestort sjukhusrum, omvårdade med värme. Vuxna besökare välkomnades och lillen fick vila i sin mormors famn en stund.

Två dagar efter snittet var vi hemma.

"Amma så mycket som du känner för" fick jag höra. Kommentarer om att lillen blev fet struntade jag i. Jag satt i soffan och ammade, läste, ammade, läste. Biblen blev en pocket om barnets utvecklingsfaser, skriven av två holländska hjärnforskare. Där stod det angivet vecka för vecka hur den nye lille människan utvecklades. 

När det strulade med amningen hjälpte inte böckerna. Det gjorde däremot Amningsmottagningen.

Även barn nummer två hade huvudet uppåt inne i min mage. Och trivdes så. Två lyckade vändningar gjordes men barnet vände sig tillbaka. Tredje gången sattes förlossningen planerat igång. Detaljerna om förlossningen är dimmiga men tillräckligt mycket minns jag för att vara ytterst tacksam över att året var 2009 och att smärtlindring fanns att tillgå, både lustgas och epidural. Efter 12 timmars varannanminutsvärkar var det över. Och hade inte läkarvetenskapen utvecklats så mycket de senaste årtiondena så hade den nya lille människan aldrig överlevt. Förmodligen inte jag heller. 

Så mycket mer är inte att säga om det. Hoppar över de ruskiga detaljerna. Men en sak är intressant, efter alla tekniska föreläsningar inför födandet erbjöds jag ändå både spegel (efteråt) och titt på moderkakan. Jag avböjde. Förberedd på något sådant var jag inte.

Även denna gång fick vi bråka oss till att barnets pappa skulle få stanna med oss på sjukhuset och hade inte lillen varit först blå, och sedan gul, så hade vi förväntats åka hem efter ett dygn. Nu blev det tre dygn. Tillsammans alla tre, men sista natten fick vi rulla in sängarna på läkarexpeditionen.

Besökare fick på grund av smittorisker inte komma in på avdelningen överhuvudtaget.

Tanken på mormors förlossningar får mig att rysa. Och inte bara mormor, inte bara då. Fortfarande förväntas kvinnor på många håll i världen föda på det sättet.

I Sverige har vi idag smärtlindring, förlossningsförberedande kurser och gummibollar i förlossninsrummen. Priviligerat, ja visst, men ändå..

På många sätt går utvecklingen både framåt och bakåt. Fick jag skriva ett debattinlägg om förlossningsvård skulle jag propagera för några steg till: en mer individanpassad vård. Och kanske, kanske, lite mindre av de tekniska förlossningsförberedelserna och fler råd som dem från fantastiska Anna på Profylaxgruppen. 

Men framför allt: Är det inte dags att ta båda föräldrarna på allvar redan från början? Så väl på MVC som vid förlossningen - och efteråt.

2011 förväntas papporna/partnern tycka att det är ok att lämna sitt nyfödda barn på BB och åka hem. Det tycker jag är absurt.

Vill du glänsa? Och få lite hjälp?

Min syster söker en praktikplats i Stockholm för v.18,19 & 20. Ambitiös, nyfiken och med huvudet på skaft, om storasyster får säga det själv. "Social, snabblärd och pratglad" med lillasysters ord.

Hon läser mängder av matte och teknik på elprogrammet, "datorteknisk" inriktning, men har stort estetiskt intresse och hoppas fortsätta till Textilhögskolan i Borås. Den största drömmen är en praktikplats som ger en insikt i den världen, men på en byrå skulle hon lära sig många bra saker - och ett konsultbolag eller annat dataföretag passar förstår för utbildningen.

Så, vill du glänsa med dina kunskaper? Få hjälp med enklare göromål?
Tweeta eller mejla mig så förmedlar jag kontakt:

@Zannanas
zanna@doloresck.se

Köttbullar & sockerkaksmix

"Å, ska vi äta köttbullar. Sånna från affären?!"

"Nej, sådana som jag gör"

"Neeeej!"

Min son vill hellre ha industriproducerade frysta uppvärmda köttbullar, än sin mammas handtrillade diton.

Jag skäms. Och envisas. För år 2011 ska barn inte äta halvfabrikat till middag. Mammor och pappor ska ge sina barn tid, och hälsosam hemlagad mat.

När min mormor var småbarnsamma var hon hemmafru. Hon syltade, saftade och satte upp julgardiner. På riktigt.

Sockerkaksmix och konserverad frukt var lyx för många på den tiden. Något man unnade sig.

Jag driver eget företag. Både mina man och jag jobbar, inte heltid men väl 80 procent båda två. På papperet alltså,  i praktiken innebär det kvällsjobb titt som tätt. Men färdiga köttbullar ger vi inte våra barn till middag. Till lunch ibland. Ja. En sort vald med omsorg. Hög kötthalt, inga E-nr. Till middag serverar vi Hemlagad. Varm. Näringsriktig. Mat.

Sockerkaksmix bakar vi inte på. Här görs det surdeg.

Jag kan inte låta bli att känna hur det sitter någon bakom min vänstra axel och garvar åt våra ambitioner och föresatser. Hur vi på fånigt medelklassvis försöker kryssa bort från fiskpinnar och korv och hålla någon sorts nyttig mathållning i en familj, som förutom oss, består av två små barn. Varav ett synnerligen bestämt och kräset.

Vi pusslar (ja, det berömda vardagspusslet), planerar och slår nästan knut på oss själva i våra försök att vara GODA FÖRÄLDRAR. Och i det konceptet ingår den hemlagade maten.

Nu för tiden är frysdiskarna fulla med allehanda halvfabrikat och färdigrätter. Visst kan jag smälla i mig sådant en sen jobbkväll eller en stressig lunch, men ge det till mina barn? Icke.

Det hjälper inte att det är mammas hit och nyckelhål dit. Mat ska lagas hemma i köket och med omsorg. Den ska vara god, nyttig och varierad, det har jag liksom inpräntat mellan skulderbladen. 

Och just där någonstans sätter sig också misslyckandet. För hur lätt är det att servera en varierad kost till två småttingar? Inte helt lätt, skulle jag vilja säga. 

Det krävs nämligen tid, tålamod och en oerhörd uthållighet. Ibland känns det som om jag saknar tre av tre.

När dagishämtning är avklarad, barnen trötta och timmen slagit middag för åtminstone en liten familjemedlem - då är tiden knapp.

När paprikan för hundrasjuttonde gången petas bort, spottas ut eller nonchaleras, då krävs det tålamod för att inte morra, och uthållighet för att ens tänka sig att orka fortsätta försöka.

Och i den stunden, där vid matbordet, önskar jag så väl näringslära, smakinvänjning, uppfostringsmetoder och egna ambitioner dit pepparn växer. Jag vill bara ha ett jätteberg av fiskpinnar - och en lugn middag tillsammans med mätta, glada barn.

Tjänster & gentjänster



Mannen på bussen är upprörd: ”Men vad får jag ut av det?!”
 Han frustar och tittar demonstrativt åt andra hållet. Jag suckar inombords. Karma, vill jag säga. God karma. What comes around, goes around, och så vidare. 

Jag har en längre stund ”överhört” samtalet mellan mannen och hans kvinnliga följeslagare. (För er som inte vet det är överhört förstås en finare omskrivning av tjuvlyssna. Något som jag ofta gör på bussen, men det är en helt annat historia).

Hur som helst, mannen på bussen är sur. Kvinnan har föreslagit att han ska hjälpa en gemensam bekant med något. Mannen vill inte. Han har anslagit ett truligt tonfall och kombinerar nu detta med att titta bort och tiga ihjäl det hela. Diskussionen går ut på att mannen inte vill hjälpa någon om han inte ”får ut” något av det, i betydelsen omedelbar utdelning.

Egentligen var det här bara en liten händelse, en skärva, ett brottstycke av ett överhört (tjuvlyssnat) samtal. Ändå gör det ett avtryck i mig. Dröjer sig kvar med en bitter eftersmak.

Jag är så innerligt trött på alla själviska, sura och griniga människor där ute. De som inte kan anstränga sig lite extra för någon annans skull, oavsett om det handlar om att plocka upp en tappad vante, hålla upp dörren eller hjälpa en bekant. Jag är inte mycket för religion, men grundtankar som den gyllene regeln om att behandla andra som man själv vill bli behandlad – det ligger ändå mycket i det. Om alla levde efter det skulle ju världen vara…lite mer vänlig.

Jag är också sur, grinig och lat ibland, självklart. På det hela taget har jag dock bestämt mig för att leva efter devisen att vänlighet och omtanke varar längst. Det kostar så lite att ge det där lilla extra. Att dela med sig med kunskaper, råd eller praktisk hjälp – utan att förvänta sig omedelbar ”utdelning”.
 Det fina är att det ger ett rikare liv (hallelulja in här). Det gör det faktiskt. Det kanske inte är den som du hjälp som hjälper dig nästa gång, men vänlighet smittar. Precis som grinighet.
 

Och så är det ju det där med att det är snyggare med uppåtvinklade mungipor än bitterrynkor.

Plats för fotbollsspelande män

I dagens DN svarar sportchef Göran Löwgren på en insändarfråga om varför DN:s sportjournalister mest skriver om män.

Han börjar sitt svar:  Fotboll och hockey är de största publiksporterna i Sverige. 

Och efter en utläggning om Zlatan och Anja Pärsson fortsätter han:

Obalansen mellan könen försöker vi motverka. Men så länge intresset är störst för fotboll och hockey så blir det ofrånkomligt manlig dominans. För att uppnå en helt jämn fördelning skulle krävas en radikal intresseförskjutning. Jag lovar att när publiksnittet i damallsvenskan i fotboll är lika stort som för herrallsvenskan, så kommer det att märkas i vår bevakning.

Ja, läs gärna det där en gång till. Det är ett direkt citat.

När matcherna som spelas av kvinnor drar lika mycket publik som de som spelas av män – då kommer DN att skriva om dessa matcher.

Byt nu gärna ut fotboll i de sista två meningarna mot, låt säga kultur. Låt oss leka med tanken att det handlar om DN:s kultursidor:

Jag lovar att när publiksnittet för en enda konstutställning är lika stort som för en storsäljande hollywoodfilm, så kommer det att märkas i vår bevakning.

Om samma resonemang gällde för kultursidorna skulle man där enbart skriva om de största hollywoodfilmerna och kanske om några få bästsäljande författare. Svensk teater skulle överhuvudtaget inte ha någon plats i kulturdelen. Heller inte en endaste konstutställning. Möjligen skulle DN:s kulturjournalister skriva om något av Stockholms muséer.

Så ser det lyckligtvis inte ut i kulturdelen. Naturligtvis inte, för DN har högre ambitioner än så. Kulturdelen tar sitt uppdrag på allvar, man vill inspirera, visa guldkornen och låta läsaren upptäcka nytt. Man skriver om litteratur, om scenkonst, om film och om olika kulturpersonligheter.

På sportredaktionen däremot, där skriver man om det som i sportvärlden drar mest publik: fotboll och hockey, som spelas av män.

Till sportredaktionens försvar ska sägas att det då och då faktiskt skriver om annat. Göran Löwgren igen: …vi försöker visa på mångfalden inom svensk idrott. Under ett år skriver vi kanske om ett trettiotal sporter. Med mer utrymme hade vi skrivit om fler. Nu är i sanningens namn inte allt i idrottsväg av allmänt intresse. Många sporter som lever i medieskugga har utarbetat bra hemsidor och ger ut läsvärda facktidskrifter. Där finns information att hämta för den specialintresserade.

Vi som till äventyrs är intresserade av annat kan alltså läsa på nätet.
I DN finns utrymme för (män som spelar) fotboll och hockey och därtill 28 andra sporter.
Utrymmesbrist gör alltså att det 28 andra sporterna inte kan bevakas ytterligare, och att fler inte kan tillkomma. Detta i en tidning som utkommer med si så där 360 utgåvor per år.


I Sverige utövas en mängd olika sporter. Många av dessa lever, precis som Göran Löwgren skriver, i medieskugga.  Ibland uppmärksammas de – en artikelserie om till exempel fäktning eller dans.  Men oftast bevakas dessa tävlingar och träningar inte alls. När de uppmärksammas strömmar dock ofta nya utövare till. (Jmfr Let’s dance och rådande uppsving för dansklubbar). Men DN vill inte vara en del av detta. Man inväntar publiken.

Det gör mig trött.

Göran Löwgren för samma typ av cirkelresonemang som så många andra. Samma typ av resonemang som jag hört så många gånger förr. Ofta av medelålders män. Till exempel: Kvinnor är ju helt klart sämre på att spela fotboll. Annars skulle det ju finnas många fler kvinnliga fotbollsproffs.  

Man glömmer då på något sätt helt bort att fotbollstjejer får sämre träningstider och mindre uppmuntran än killarna, att kvinnliga fotbollsproffs får mindre sponsorpengar än männen och måste ha andra jobb vid sidan av för att försörja sig, att tävlingarna spelas på sämre tider i sämre arenor än männens tävlingar, etc etc. 

Men allvarligt talat, nog är de allra flesta överens om att det inte är så att män rent genetiskt är bättre på att spela fotboll. (Eller köra lastbil, eller vara chefer i börsnoterade storbolag…)

Varför tillåts detta resonemang råda på sportredaktionen? Det handlar ju inte om bara Göran Löwgrens personliga syn på sport utan om medieutrymmet i en av Sveriges största tidningar. Vad säger chefredaktör Gunilla Helitz om saken?

Killar är sånna

Min äldste son jagas av en av sina dagiskompisar. Jag ser att han grimaserar när han inte orkar springa ifrån utan får den andra killen över sig. De brottas hårdhänt på asfalten. Min son skrattar, kommer loss, springer. Och så börjar det om. En fyraåring och en femåring i full fart. Runt runt på gården.

Jag följer detta på håll medan jag närmar mig dagis. (Förskolan, förskolan!) Väl inne genom grinden får jag puss av sonen innan leken fortsätter. Än mer hårdhänt.

Personalen pratar med mig men låter killarna hållas. En tredje kille ansluter.
Snart kommer någon att göra sig illa, tänker jag.
Jag säger till barnen. Ingen effekt.
Jag säger till igen. De lugnar sig.
Och börjar om.
Fortfarande inga kommentarer från personalen.
Jag säger till killarna på nytt. Då säger en förskollärare:
-Äh det är ingen idé. Killar är sånna.
-Hurdå? frågar jag.
-Jamen så här, säger hon och vevar med armarna. Det är ingen idé att säga till.

Jag blir mållös, tar min son i handen och går in i hallen.
Det kokar inne i mig. Både över orden, åsikten, inskränktheten och det faktum att detta sägs inför barnen.

När min son och jag är inne i hallen ser jag genom den öppna dörren hur de andra två killarna fortsätter att försöka välta omkull varandra. När den ene görs sig illa och drar sig undan hoppar den andre på en jämnårig kille som bygger sandkakor. Då reagerar personalen:
-NN & NN, sluta slåss.

Jag går ut på gården.  Jag kan bara inte låta bli att kommentera det hela och är tacksam över att inga barn finns i vår direkta närhet:
-Menar du att det inte är någon idé att säga till killarna när de slåss för att det "är" sådana?
-Jaaa du, ha, ha, jag har jobbat med barn så länge så jag vet att killar är så där. De behöver springa av sig. Tjejer är inte alls likadana, det säger jag dig. Jag har mött såå många barn. Tjejer vill sitta still och pyssla, inte springa runt så där. Hon vevar med armarna igen.
-Från födseln då menar du?, frågar jag med is i rösten.
-…
-Ja, nu är ju jag för min del övertygad om att barn socialiseras in i olika roller, och att det är viktigt att vi som vuxna är bra föredömen. Att vi låter barnen vara individer och inte sorterar in dem i ett fack som begränsar hur de ska bete sig och vad de ska gilla.
-Jaså.
-Och just därför tycker jag inte att det är speciellt lämpligt att du talar om hur killar och tjejer ska vara, framför barnen.

Min son närmar sig. Jag biter ihop om fortsättningen och går därifrån.

//Ja, det finns en fortsättning, en uppföljning. Men det får bli en annan gång.//