Köttbullar & sockerkaksmix

"Å, ska vi äta köttbullar. Sånna från affären?!"

"Nej, sådana som jag gör"

"Neeeej!"

Min son vill hellre ha industriproducerade frysta uppvärmda köttbullar, än sin mammas handtrillade diton.

Jag skäms. Och envisas. För år 2011 ska barn inte äta halvfabrikat till middag. Mammor och pappor ska ge sina barn tid, och hälsosam hemlagad mat.

När min mormor var småbarnsamma var hon hemmafru. Hon syltade, saftade och satte upp julgardiner. På riktigt.

Sockerkaksmix och konserverad frukt var lyx för många på den tiden. Något man unnade sig.

Jag driver eget företag. Både mina man och jag jobbar, inte heltid men väl 80 procent båda två. På papperet alltså,  i praktiken innebär det kvällsjobb titt som tätt. Men färdiga köttbullar ger vi inte våra barn till middag. Till lunch ibland. Ja. En sort vald med omsorg. Hög kötthalt, inga E-nr. Till middag serverar vi Hemlagad. Varm. Näringsriktig. Mat.

Sockerkaksmix bakar vi inte på. Här görs det surdeg.

Jag kan inte låta bli att känna hur det sitter någon bakom min vänstra axel och garvar åt våra ambitioner och föresatser. Hur vi på fånigt medelklassvis försöker kryssa bort från fiskpinnar och korv och hålla någon sorts nyttig mathållning i en familj, som förutom oss, består av två små barn. Varav ett synnerligen bestämt och kräset.

Vi pusslar (ja, det berömda vardagspusslet), planerar och slår nästan knut på oss själva i våra försök att vara GODA FÖRÄLDRAR. Och i det konceptet ingår den hemlagade maten.

Nu för tiden är frysdiskarna fulla med allehanda halvfabrikat och färdigrätter. Visst kan jag smälla i mig sådant en sen jobbkväll eller en stressig lunch, men ge det till mina barn? Icke.

Det hjälper inte att det är mammas hit och nyckelhål dit. Mat ska lagas hemma i köket och med omsorg. Den ska vara god, nyttig och varierad, det har jag liksom inpräntat mellan skulderbladen. 

Och just där någonstans sätter sig också misslyckandet. För hur lätt är det att servera en varierad kost till två småttingar? Inte helt lätt, skulle jag vilja säga. 

Det krävs nämligen tid, tålamod och en oerhörd uthållighet. Ibland känns det som om jag saknar tre av tre.

När dagishämtning är avklarad, barnen trötta och timmen slagit middag för åtminstone en liten familjemedlem - då är tiden knapp.

När paprikan för hundrasjuttonde gången petas bort, spottas ut eller nonchaleras, då krävs det tålamod för att inte morra, och uthållighet för att ens tänka sig att orka fortsätta försöka.

Och i den stunden, där vid matbordet, önskar jag så väl näringslära, smakinvänjning, uppfostringsmetoder och egna ambitioner dit pepparn växer. Jag vill bara ha ett jätteberg av fiskpinnar - och en lugn middag tillsammans med mätta, glada barn.