Killar är sånna

Min äldste son jagas av en av sina dagiskompisar. Jag ser att han grimaserar när han inte orkar springa ifrån utan får den andra killen över sig. De brottas hårdhänt på asfalten. Min son skrattar, kommer loss, springer. Och så börjar det om. En fyraåring och en femåring i full fart. Runt runt på gården.

Jag följer detta på håll medan jag närmar mig dagis. (Förskolan, förskolan!) Väl inne genom grinden får jag puss av sonen innan leken fortsätter. Än mer hårdhänt.

Personalen pratar med mig men låter killarna hållas. En tredje kille ansluter.
Snart kommer någon att göra sig illa, tänker jag.
Jag säger till barnen. Ingen effekt.
Jag säger till igen. De lugnar sig.
Och börjar om.
Fortfarande inga kommentarer från personalen.
Jag säger till killarna på nytt. Då säger en förskollärare:
-Äh det är ingen idé. Killar är sånna.
-Hurdå? frågar jag.
-Jamen så här, säger hon och vevar med armarna. Det är ingen idé att säga till.

Jag blir mållös, tar min son i handen och går in i hallen.
Det kokar inne i mig. Både över orden, åsikten, inskränktheten och det faktum att detta sägs inför barnen.

När min son och jag är inne i hallen ser jag genom den öppna dörren hur de andra två killarna fortsätter att försöka välta omkull varandra. När den ene görs sig illa och drar sig undan hoppar den andre på en jämnårig kille som bygger sandkakor. Då reagerar personalen:
-NN & NN, sluta slåss.

Jag går ut på gården.  Jag kan bara inte låta bli att kommentera det hela och är tacksam över att inga barn finns i vår direkta närhet:
-Menar du att det inte är någon idé att säga till killarna när de slåss för att det "är" sådana?
-Jaaa du, ha, ha, jag har jobbat med barn så länge så jag vet att killar är så där. De behöver springa av sig. Tjejer är inte alls likadana, det säger jag dig. Jag har mött såå många barn. Tjejer vill sitta still och pyssla, inte springa runt så där. Hon vevar med armarna igen.
-Från födseln då menar du?, frågar jag med is i rösten.
-…
-Ja, nu är ju jag för min del övertygad om att barn socialiseras in i olika roller, och att det är viktigt att vi som vuxna är bra föredömen. Att vi låter barnen vara individer och inte sorterar in dem i ett fack som begränsar hur de ska bete sig och vad de ska gilla.
-Jaså.
-Och just därför tycker jag inte att det är speciellt lämpligt att du talar om hur killar och tjejer ska vara, framför barnen.

Min son närmar sig. Jag biter ihop om fortsättningen och går därifrån.

//Ja, det finns en fortsättning, en uppföljning. Men det får bli en annan gång.//