Ni vet Sisyfos? Jag vet också.
Här om dagen fick jag en försmak av hur det skulle vara att rulla den där nedrans stenen.
Fick för mig att flytta en rosenbuske. Ingen stor en, utan en liten krake som blivit överväxt av de tuffa "här-kommer-vi"- anemonerna. Fel tid att flytta rosenbuskar, ja visst. Dum idé, absolut. Men jag tänkte att den lille kraken ändå skulle dö skuggdöden där i sitt hörn. Lika bra att pyssla om med ny växtplats och lite godis.
Pah! Någon krake var det då alls inte tal om, det blev snabbt tydligt. Jag grävde, borstade, grävde och grävde lite mer. Rötterna fortsatte ner i djupet. Hålet större och större, svordomarna allt grövre.
Dessutom försökte jag mig på ett liten nätt hål, för att inte förstöra så mycket i resten av rabatten.
Men det lilla nätta hålet var inte så praktiskt. Förstås. Jorden halkade hela tiden tillbaka. Kände mig som en desperat kanin, på knä med galna anemoner upp över öronen, grävande som en tossig med jord sprutande ut bakom mig. Och trots envetet kraffsande fortsatte rötterna bara nedåt i jorden.
Men det lilla nätta hålet var inte så praktiskt. Förstås. Jorden halkade hela tiden tillbaka. Kände mig som en desperat kanin, på knä med galna anemoner upp över öronen, grävande som en tossig med jord sprutande ut bakom mig. Och trots envetet kraffsande fortsatte rötterna bara nedåt i jorden.
Övervägde till slut att hacka av rotuschlingen, men skam den som ger sig. Stärkte mig med te. Blängde på rosen, roten och kratern. Fortsatte. Typ två timmar och sju bedrövelser senare fick jag upp den.
Och så var det bara att ta tag i att göra den nya gropen två gånger så djup...
Och så var det bara att ta tag i att göra den nya gropen två gånger så djup...
Den dagens lärdom: rosor är som isberg, bara toppen syns över ytan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar