Imorgon är det 8:e mars, internationella kvinnodagen. Det anordnas fantastiskt många bra event, föreläsningar och manifestationer imorgon.

Kalenderium och sammanställningar finns på många håll, lokalt och för hela landet.

För dig som jobbar med kommunikation, gillar fakta, historia eller helt enkelt tycker det är viktigt med representation så rekommenderar jag Wikipedia skrivstuga imorgon. På Wikipedia finns fyra gånger så många artiklar om män som om kvinnor och 90 % av alla som skriver på Wikipedia är män. ART+feminism är en global rörelse som arrangerar skrivstugor där frivilliga bidrar med texter för att förbättra reapresentationen bland Wikipedias skribenter och de ämnen, personer och fenomen som beskrivs. Sedan 2014 har man gjort detta 300 gånger och imorgon sker det i Sverige.

Så imorgon 8/3 hålls alltså en skrivstuga på Livrustkammaren i Stockholm. Det är drop-in kl.12–17, och det går även bra att delta på distans. Läs mer detaljer här.

Se film om eventet.

”Är det flickor eller pojkar?”

Varje gång jag ska boka tid för att klippa barnen får jag samma fråga. 

”Det är två pojkar.” Borde jag svara. Men det gör jag inte. En av sönerna har nämligen långt hår. Och en gång för sisådär två år sedan så vägrade den inbokade frisören i vårt förortscentrum att klippa sonen. ”Jag klipper inte långt hår.”

Numera är det en av de andra salongerna i närheten som klipper barnen, men frågan är densamma: ”Vilken ålder på barnen och är det flickor eller pojkar?” Vareviga gång. 

Jag svarar numera syrligt: ”Det är två pojkar. Och om det du undrar är om de har långt eller kort hår så är en av dem korthårig och en långhårig.” Aldrig något annat svar än ett lamt: ”Jaha.” Och frågan fortsätter att ställas.

Jag är förundrad.

(Det faktum att man som utbildad frisör säger sig inte kunna klippa långt hår är ett kapitel för sig. Jag är förundrad över det också..)

Så här känner jag ofta.. 

Tankarna virvlar omkring som löv i en höststorm. Viktigt kom i håg och värdefullt vetande varvas med väldigt långsökta associationer. Huvudet fylls till bristningsgränsen av tankar och nya sinnesintryck ger upphov till ännu fler funderingar. Intressanta fakta blandas med fullständigt onödiga tankeprocesser. Det myllrar. Är liksom aldrig ro.

Det är inte det att jag inte kan fokusera. Det är bara det att min hjärna vill fokusera på tre fyra saker parallellt. Jag avundas dem som har förmågan att gå totalt upp i en sak. Som kan fokusera helt och fullt på ett ämne, en arbetsuppgift i taget. Jag äger inte den förmågan.

Länge skämdes jag över att jag hela tiden höll på och duttade med flera saker samtidigt: läsa en bok, titta på tv och konversera via sms. Jobba med ett projekt, hoppa emellan till ett annat och prata om ett tredje. Och så vidare.

Det tog mig många år att komma till ro med att jag fungerar så här. Och att det är ok.

Länge ursäktade jag mig för ”min myrstackshjärna”. Såg framför mig hur tankarna myllrade omkring som myror åt olika håll. Numera är vi sams, hjärnan och jag. Därför gillar jag den här bilden så mycket. Jag ser helt enkelt hellre tankarna som en färgglatt myller.

(Bilden satt länge på mitt kylskåp. Nu fann jag den igen på nätet. Hittar dessvärre ingen upphovsgivare, så jag får återkomma med det för att kunna ära dem som äras bör.)

Miljöfrågor i thriller-form. Kan det vara något? Japp, det kan det.

Jag har funderat lite på hur jag ska väcka ett samhällsengagemang i min femielvaåring. Den här boken läste han med brinnande intresse. Efteråt har vi haft samtal om miljö, fiske, handel, engagemang, aktivism och mat. Han har följt upp med dokumentärer, tagit med ämnet till skolan och varit väldigt engagerad. Värmer ett modershjärta som alltid klappat för liknande ämnen, för aktivism och samhällsfrågor.

Kanske har jag inte närt en blivande aktivist vid min barm. Det är helt ok. Men jag hoppas att jag kommer lyckas fostra tre engagerade samhällsmedborgare.

Idag finner orden inte mig. Det bubblar i min mage, värker i mitt hjärta och orden surrar runt som ilskna bisvärmar i huvudet.

Jag har läst dagens #5inistagram om #kärlekskneget.

Kärlekskneget. Låter det gulligt? Rent av rart? Googla i så fall termen. Eller börja med att läsa den här texten. Läs sedan på instagram enligt ovan.

Jag skulle vilja skriva en glödande text om ämnet. Heterotvåsamhetens fälla. Om vem som har koll på födelsedagar, gympakläder och namnen på grannens barn. Vem som byter handdukar, gör rent kylskåpet och jobbar för ett mysigt hem. Och om vem som tar ansvar för relationen – och alla jäkla relationer.

För kärlekskneget är inte bara att ha största ansvaret för hushållsarbetet och projektledarrollen i familjen, det är det osynliga ansvaret för stämningen i familjen och i relationen.

Jag skulle också vilja skriva om vikten att komma vidare ur den här skiten genom att uppfostra inkännande pojkar. Att fylla världen med unga män som har vett att bryta det här mönstret.

Men idag skriver jag ingen lång text om ämnet. Idag har många andra skrivit så bra. Läs deras texter på Instagram. Om ämnet är nytt för dig är det extra viktigt. Om inte kan det kanske ge kraft till förändring. Och mod till diskussion.

För det är dags att börja prata om det här, vid fikabordet på jobbet, på släktträffen och kompismiddagen. Det är inte utlämnande mot din partner att prata om hur fördelningen hemma hos er i er vardag ser ut. Det är inte pinsamt om du tar det största ansvaret fast du är missnöjd med det.

En ojämställd fördelning är vardag i många familjer. En gör hela tiden mer, och tar hela tiden mer ansvar för att få vardagen att fungera och familjen/partnern att må bra. En gör mycket mer, en annan gör betydligt mindre. Det är hög tid att diskutera det även utanför hemmens fyra väggar.

” Jesus älskar dig. Kom igår det! Han förlåter allt. Jag ville bara säga det.” 

Kvinnan som uttalade orden gick av bussen strax efter att det sista ordet klingade ut i tystnaden. Jag hann se hennes stora leende.

Nu var det inte till mig hon sade detta utan till någon som satt framför mig i bussen. När personen gick av några stationer senare såg jag att hon bar hijab. En ung tjej. Det klack till i mig. Fasen, att jag satt och mejlade istället för att hänga med i vad som hände runt omkring!

För det är i sådana här situationer som jag vill vara en del av ett samhälle som agerar. Jag brukar sätta en ära i att bita ifrån. Jag hade velat ställa mig upp och säga: ”Låt henne vara!”. Jag har hört alltför många historier om hur kvinnor som bär hijab får stå ut med vidriga kommentarer, insinuationer och påhopp. Det är banne mig inte ok någonstans.

Igår missade jag att agera medmänniska. Det känns inte bra. Nästa gång tänker jag inte göra det. Gör inte det du heller.

Jaha, så tänkte jag göra ett försök med Blogg100 i år. Jag har tänkt på det åtminstone de senaste två åren, men har duckat när dag 1 av utmaningen väl infunnit sig. Jag saknar verkligen skrivandet, men 100 dagar är lång tid. Och herr Prestationsångest sitter på axeln och väser att det är stört omöjligt. 

-Det kommer aldrig att gå, bara så du vet det, muttrar han.

Igår kväll fick jag nog:

-Ryck upp dig och sluta negga. Tio dagar är bättre än ingenting. Håll tyst nu.

Vad vill jag skriva om?

Sådant som engagerar mig. Från det stora till det lilla. Det politiska och det privata. Världsläget, jämställdhet, genus, familjeliv och vardagsutmaningar. Böcker och läsning, ideellt engagemang, integration, feminism, kultur. Barns utveckling, skolvärlden, barn med särskilda behov. Politik och partipolitik. Marknadsföring, varumärken, design. Skönhetsideal, kläder och dess uttryck. Känslor och intelligens. Tidningar, medieklimatet, hat och hot. Kvinnohistoria, vänskap, egenföretagande och arbetsliv. Våga vägra skrivbord. Magkänsla, att ta plats, duktiga flickor. Begrepp i tiden, språkets förändring och världens roligaste ord.

Det här kommer jag att skriva om:

"Idag hann jag inte skriva ordentligt". "Var tog dagen vägen?!" 

Säkert också dagens rant: Idag har jag sett/läst/hört och detta är min glädjeyra/mitt muttrande om det. 

Men det är ok. Jag kommer att tillåta mig det. Jag blir lycklig av att skriva och om jag ska fokusera på resultat, impact och vad andra tycker blir jag stående på ett ben resten av #blogg100. Då kommer mitt skrivande liv fortsätta att bedrivas medels små lappar med lösryckta idéer och meningar. 

Så ut i det kalla vattnet, varje dag, utan tvång att skriva mer än fem meningar, utan krav på glimrande slutsatser eller ett lysande språk. Nu kör vi!