Öppet brev till bredbent man

Jag blir så förundrad, och inte bara av att du tar dig rätten till ovälkommen kroppskontakt. Jag förundras över att du tydligen får ut något av att under dryga tjugominuters bussfärd trycka dig mot en kvinnas arm och lår. Något måste det ju ge dig eftersom du så envist fortsatte.

När jag bad dig att ge mig lite mer plats så muttrade du och lättade tillfälligt på trycket. Men strax var du tillbaka lika bredbent med ditt lår tätt intill mitt, och din arm och axel tryckte in mig mot bussens fönster.

Det kan vara trångt på en buss, och är man kraftigt byggd kan det bli ont om utrymme. Så var nu inte fallet. Du ville bara hellre använda enbart halva ditt säte och halva mitt. Att du dessutom så uppenbart hela tiden tryckte dig mot mig, hade svårt att sitta still och till att börja med satt och blundade gjorde inte direkt situationen mer trivsam för mig. 

När jag något mer högljudd återigen bad dig att ge mig mer utrymme, eller välja att stå, svarade du att det är trångt på en buss och att om man inte kan stå ut med det ska man inte åka buss.

Jag ska erkänna att jag nästan blev mållös, men bara nästan. För en morgontrött småbarnsmamma med dagstidning vill vara ifred. Och som bussresenär vill jag gärna ha mitt säte för mig själv.
Jag vill för övrigt även, oavsett tid och plats, gärna välja om någon ska gnugga sig emot mig eller ej. 

Jag vet inte om du förstod innebörden av mitt ilskna svar. Det som gick ut på att om man inte kan respektera andras kroppar bör man stanna i sin lya. Jag vet bara att du motvilligt släppte ut mig i gången. Och att ingen av dem som stod där försökte sätta sig bredvid dig. Jag hoppas att det kanske blev en signal till dig om att ditt beteende inte är ok. 

Visst, jag önskar att någon av de andra passagerarna sagt något. Att de inte tittat ner i sina tidningar, på sina mobiler och åt andra hållet. Men ingen tog i alla fall platsen bredvid din. 

Jag hoppas att den för alltid blir ledig.