Köttbullar del 2

Återigen går jag på samma nit: jag gör köttbullar till middag. Femåringen är bestämd; han ska INTE äta köttbullar. Även den här gången hjälper han gärna till att blanda, rulla, steka. Sen är det stopp.

"Jag vill ha sånna från fryyyyyysen", ylar han.

Tålmodigt försöker jag mig på att förklara att dessa köttbullar innehåller samma sak. Han vill inte lyssna.

"De är inte lika runda och släta, men det är samma saker i."

"Då vill jag ha de som fabriken gjort"

Jag tar fram den allra mest pedagogiska rösten och förklarar att de färdigproducerade köttbullarna innehåller mindre kött och därtill konserveringsmedel av olika slag.

"Jag vill ha konserveringsmedel. Jag gillar konserveringsmedel", skriker femåringen och stampar med foten.

Där fick jag så jag teg.

Så hur blev middagen? Låt mig säga att det som ställdes fram på bordet var lite snett, vint och knöligt. 

Femåringen åt stoiskt enbart potatismos.

Blocket, var god dröj

Jag hyser idag en innerlig hatkärlek till Blocket. Jag har haft anledning att under de senaste veckorna ha minutiös koll på vissa sökord där.

Det har också resulterat i flera riktigt trevliga inköp, men också ändlösa rader av knasiga svar: "Nej den där, den sålde vi för länge sedan". "Den är såld, klick." "Den gick första dagen". "Dröj ett tag…, jo just det, den är såld".

Som respons vill jag bara skrika: Men ta bort den j-la annonsen då!

Otaliga sållningar och köpförsök senare är jag smått frustrerad.

För mig innehåller nu den ultimata Blocket-annonsen följande textrad: "När X är såld tas annonsen bort." 

I dödens väntrum är inga katter grå

Lättnaden är stor. Jublande. 

Jag har efter utredningar och lång väntan fått besked att jag trots allt inte har en potentiellt dödlig sjukdom. Det har varit en jobbig väntan, förstås, men det som slagit mig är inte främst hur kroppen reagerar på rädsla och stress, utan istället intensiteten i livet.

Två gånger tidigare har jag befunnit mig så där i dödens väntrum, en gång mer långvarigt och en gång akut. Vid båda dessa tillfällen har upplevelsen varit densamma. Plötsligt är livet så mycket mer levande! 

Färgerna är liksom klarare, upplevelserna starkare. 

Solen, fågelkvitter, täcket mot huden, matens smak, dofterna runt omkring, allt är så framträdande. 

Intrycken ger tydliga avtryck, allesammans.

De små ögonblicken som brukar passera uppenbarar sig tydligt, ett efter ett.

Katten som springer över vägen i dunklet är inte något förbigående, utan en stund med skimrande päls, lenaste lent och lågfrekvent mysigt burrade. 

För i dödens väntrum, är inga katter grå. 

Det är som att kroppen plötsligt upplever allt så mycket mer tydligt. 

Alla sinnen är vidöppna, ivriga att suga i sig allt, allt. 

Varje liten smula liv.

Tänk om det kunde vara en del av allas vår vardag, medvetenheten om det stora i varje liten smula liv.