När min mormor födde barn

När mormor födde sitt första barn fick man inte skrika. Man skulle hålla sig i sjukhussängen, helst ligga still på rygg. Och absolut vara tyst. Barnets far fick ingalunda  vara med. Han förväntades fortsätta med sitt och bara avvakta den goda nyheten. 

Det här var i slutet av fyrtiotalet. Smärtlindring användes inte i någon större utsträckning, lustgas erbjöds. När barnets fötts togs det om hand av en sköterska och lades i en sovsal med andra barn. Amning skulle sedan ske var fjärde timme. Den nyblivna modern skulle i övrigt vila. Ensam. Mor och barn stannade på sjukhuset i flera dagar. Den nyblivna fadern fick komma och se sitt barn, i övrigt fick han vackert vänta i hemmet. Reglerna om strikt fyratimmarsamning fick min mormor med sig hem. Så mycket fler råd fick hon inte. Hon fick lita till sin egen mamma och en grannfru, precis som inför graviditeten och förlossningen. Förlossningsvården jobbade inte med rådgivning.

Sitt andra barn födde mina mormor hemma.

När min mamma födde sitt första barn var det sent sjuttiotal. 
Ultraljudet hade precis börjat användas i Sverige. Gravida fick träffas i grupper och prata om den kommande förlossningen, även blivande fäder fick vara med. Man andades i grupp och talade om föräldrarollen.

Lustgas användes som smärtlindring och epidural kunde erbjudas. Dock bara för de kvinnor som födde på dagen. På natten jobbade ingen narkosläkare på förlossningen, i alla fall inte på det sjukhus i Stockholm där min mamma födde.

De födande kvinnorna skulle ligga på rygg i sängen och erbjöds en spegel för att kunna se utdrivningsskedet. Pappan förväntades vara med under hela förlossningen, titta på och sen klippa navelsträngen. Sedan fick han åka hem.

De nyfödda fick nattetid sova i en plastbox i en sovsal med andra bebisar, och rullades in för amning. Fortfarande var det fyratimmarsamning som gällde. 

Mamman skulle vila och förväntades stanna ungefär en vecka på sjukhuset, i en fyrsal med tre andra nyförlösta kvinnor. Släkt och vänner fick gärna komma på besök.

När jag skulle föda mitt första barn, 2006, gick vi på stora föreläsningar med tekniska beskrivningar om alla faser i förlossningsskedet, tydlig information om barns utveckling och om möjliga smärtlindringsmetoder - epidurad/EDA, blockad, sterila kvaddar, lustgas. Tystnaden bland det 80 personerna i salen var relativt kompakt. 

Jag och den blivande fadern kompletterade med en profylaxkurs. Där och då kände vi oss för första gången som ett team och väldigt tagande inför förlossningen. 

Det blev platt fall. Vår bebis var en envis en, som ville ligga med huvudet uppåt. Vi fick besöka sjukhuset för ett vändningsförsök. (Ja, det går att vända barn när de ligger i magen). Det var mycket obehagligt, och resultatlöst. Istället fick vi en tid för kejsarsnitt. Av förlossningen i hemmiljö blev det inget. Jag grät av besvikelse, stod på huvudet och hoppades att den lilla nya människan skulle vända runt. Det gjorde han inte.

Det förlossningsbrev jag skrivit fick göras om. Dock fick jag skriva, böna och be om att maken skulle få stanna på sjukhuset och att jag skulle få ha barnet hos mig. Tror inte att mitt snack om anknytningsteori gick hem, men kanske min desperation. För in i det sista var det osäkert, men sedan fick vi ändå vara tillsammans.

Så trots besvikelsen, och känslan av att ha blivit snuvad på "en riktig förlossning" blev det en positiv upplevelse. Jag var vaken, lillen kom, fick amma direkt och stannade på mitt bröst till dess att vi åkte hem. I alla fall nästan hela tiden. En hel del tid bars han omkring av sin stolta pappa. Den söta babykorgen som sjukhuset hade använde vi inte mycket. Vi var tillsammans alla tre. Vi tre mot världen. Eller snarare vi tre i en jättestort sjukhusrum, omvårdade med värme. Vuxna besökare välkomnades och lillen fick vila i sin mormors famn en stund.

Två dagar efter snittet var vi hemma.

"Amma så mycket som du känner för" fick jag höra. Kommentarer om att lillen blev fet struntade jag i. Jag satt i soffan och ammade, läste, ammade, läste. Biblen blev en pocket om barnets utvecklingsfaser, skriven av två holländska hjärnforskare. Där stod det angivet vecka för vecka hur den nye lille människan utvecklades. 

När det strulade med amningen hjälpte inte böckerna. Det gjorde däremot Amningsmottagningen.

Även barn nummer två hade huvudet uppåt inne i min mage. Och trivdes så. Två lyckade vändningar gjordes men barnet vände sig tillbaka. Tredje gången sattes förlossningen planerat igång. Detaljerna om förlossningen är dimmiga men tillräckligt mycket minns jag för att vara ytterst tacksam över att året var 2009 och att smärtlindring fanns att tillgå, både lustgas och epidural. Efter 12 timmars varannanminutsvärkar var det över. Och hade inte läkarvetenskapen utvecklats så mycket de senaste årtiondena så hade den nya lille människan aldrig överlevt. Förmodligen inte jag heller. 

Så mycket mer är inte att säga om det. Hoppar över de ruskiga detaljerna. Men en sak är intressant, efter alla tekniska föreläsningar inför födandet erbjöds jag ändå både spegel (efteråt) och titt på moderkakan. Jag avböjde. Förberedd på något sådant var jag inte.

Även denna gång fick vi bråka oss till att barnets pappa skulle få stanna med oss på sjukhuset och hade inte lillen varit först blå, och sedan gul, så hade vi förväntats åka hem efter ett dygn. Nu blev det tre dygn. Tillsammans alla tre, men sista natten fick vi rulla in sängarna på läkarexpeditionen.

Besökare fick på grund av smittorisker inte komma in på avdelningen överhuvudtaget.

Tanken på mormors förlossningar får mig att rysa. Och inte bara mormor, inte bara då. Fortfarande förväntas kvinnor på många håll i världen föda på det sättet.

I Sverige har vi idag smärtlindring, förlossningsförberedande kurser och gummibollar i förlossninsrummen. Priviligerat, ja visst, men ändå..

På många sätt går utvecklingen både framåt och bakåt. Fick jag skriva ett debattinlägg om förlossningsvård skulle jag propagera för några steg till: en mer individanpassad vård. Och kanske, kanske, lite mindre av de tekniska förlossningsförberedelserna och fler råd som dem från fantastiska Anna på Profylaxgruppen. 

Men framför allt: Är det inte dags att ta båda föräldrarna på allvar redan från början? Så väl på MVC som vid förlossningen - och efteråt.

2011 förväntas papporna/partnern tycka att det är ok att lämna sitt nyfödda barn på BB och åka hem. Det tycker jag är absurt.

Vill du glänsa? Och få lite hjälp?

Min syster söker en praktikplats i Stockholm för v.18,19 & 20. Ambitiös, nyfiken och med huvudet på skaft, om storasyster får säga det själv. "Social, snabblärd och pratglad" med lillasysters ord.

Hon läser mängder av matte och teknik på elprogrammet, "datorteknisk" inriktning, men har stort estetiskt intresse och hoppas fortsätta till Textilhögskolan i Borås. Den största drömmen är en praktikplats som ger en insikt i den världen, men på en byrå skulle hon lära sig många bra saker - och ett konsultbolag eller annat dataföretag passar förstår för utbildningen.

Så, vill du glänsa med dina kunskaper? Få hjälp med enklare göromål?
Tweeta eller mejla mig så förmedlar jag kontakt:

@Zannanas
zanna@doloresck.se

Köttbullar & sockerkaksmix

"Å, ska vi äta köttbullar. Sånna från affären?!"

"Nej, sådana som jag gör"

"Neeeej!"

Min son vill hellre ha industriproducerade frysta uppvärmda köttbullar, än sin mammas handtrillade diton.

Jag skäms. Och envisas. För år 2011 ska barn inte äta halvfabrikat till middag. Mammor och pappor ska ge sina barn tid, och hälsosam hemlagad mat.

När min mormor var småbarnsamma var hon hemmafru. Hon syltade, saftade och satte upp julgardiner. På riktigt.

Sockerkaksmix och konserverad frukt var lyx för många på den tiden. Något man unnade sig.

Jag driver eget företag. Både mina man och jag jobbar, inte heltid men väl 80 procent båda två. På papperet alltså,  i praktiken innebär det kvällsjobb titt som tätt. Men färdiga köttbullar ger vi inte våra barn till middag. Till lunch ibland. Ja. En sort vald med omsorg. Hög kötthalt, inga E-nr. Till middag serverar vi Hemlagad. Varm. Näringsriktig. Mat.

Sockerkaksmix bakar vi inte på. Här görs det surdeg.

Jag kan inte låta bli att känna hur det sitter någon bakom min vänstra axel och garvar åt våra ambitioner och föresatser. Hur vi på fånigt medelklassvis försöker kryssa bort från fiskpinnar och korv och hålla någon sorts nyttig mathållning i en familj, som förutom oss, består av två små barn. Varav ett synnerligen bestämt och kräset.

Vi pusslar (ja, det berömda vardagspusslet), planerar och slår nästan knut på oss själva i våra försök att vara GODA FÖRÄLDRAR. Och i det konceptet ingår den hemlagade maten.

Nu för tiden är frysdiskarna fulla med allehanda halvfabrikat och färdigrätter. Visst kan jag smälla i mig sådant en sen jobbkväll eller en stressig lunch, men ge det till mina barn? Icke.

Det hjälper inte att det är mammas hit och nyckelhål dit. Mat ska lagas hemma i köket och med omsorg. Den ska vara god, nyttig och varierad, det har jag liksom inpräntat mellan skulderbladen. 

Och just där någonstans sätter sig också misslyckandet. För hur lätt är det att servera en varierad kost till två småttingar? Inte helt lätt, skulle jag vilja säga. 

Det krävs nämligen tid, tålamod och en oerhörd uthållighet. Ibland känns det som om jag saknar tre av tre.

När dagishämtning är avklarad, barnen trötta och timmen slagit middag för åtminstone en liten familjemedlem - då är tiden knapp.

När paprikan för hundrasjuttonde gången petas bort, spottas ut eller nonchaleras, då krävs det tålamod för att inte morra, och uthållighet för att ens tänka sig att orka fortsätta försöka.

Och i den stunden, där vid matbordet, önskar jag så väl näringslära, smakinvänjning, uppfostringsmetoder och egna ambitioner dit pepparn växer. Jag vill bara ha ett jätteberg av fiskpinnar - och en lugn middag tillsammans med mätta, glada barn.