Tjänster & gentjänster



Mannen på bussen är upprörd: ”Men vad får jag ut av det?!”
 Han frustar och tittar demonstrativt åt andra hållet. Jag suckar inombords. Karma, vill jag säga. God karma. What comes around, goes around, och så vidare. 

Jag har en längre stund ”överhört” samtalet mellan mannen och hans kvinnliga följeslagare. (För er som inte vet det är överhört förstås en finare omskrivning av tjuvlyssna. Något som jag ofta gör på bussen, men det är en helt annat historia).

Hur som helst, mannen på bussen är sur. Kvinnan har föreslagit att han ska hjälpa en gemensam bekant med något. Mannen vill inte. Han har anslagit ett truligt tonfall och kombinerar nu detta med att titta bort och tiga ihjäl det hela. Diskussionen går ut på att mannen inte vill hjälpa någon om han inte ”får ut” något av det, i betydelsen omedelbar utdelning.

Egentligen var det här bara en liten händelse, en skärva, ett brottstycke av ett överhört (tjuvlyssnat) samtal. Ändå gör det ett avtryck i mig. Dröjer sig kvar med en bitter eftersmak.

Jag är så innerligt trött på alla själviska, sura och griniga människor där ute. De som inte kan anstränga sig lite extra för någon annans skull, oavsett om det handlar om att plocka upp en tappad vante, hålla upp dörren eller hjälpa en bekant. Jag är inte mycket för religion, men grundtankar som den gyllene regeln om att behandla andra som man själv vill bli behandlad – det ligger ändå mycket i det. Om alla levde efter det skulle ju världen vara…lite mer vänlig.

Jag är också sur, grinig och lat ibland, självklart. På det hela taget har jag dock bestämt mig för att leva efter devisen att vänlighet och omtanke varar längst. Det kostar så lite att ge det där lilla extra. Att dela med sig med kunskaper, råd eller praktisk hjälp – utan att förvänta sig omedelbar ”utdelning”.
 Det fina är att det ger ett rikare liv (hallelulja in här). Det gör det faktiskt. Det kanske inte är den som du hjälp som hjälper dig nästa gång, men vänlighet smittar. Precis som grinighet.
 

Och så är det ju det där med att det är snyggare med uppåtvinklade mungipor än bitterrynkor.

Plats för fotbollsspelande män

I dagens DN svarar sportchef Göran Löwgren på en insändarfråga om varför DN:s sportjournalister mest skriver om män.

Han börjar sitt svar:  Fotboll och hockey är de största publiksporterna i Sverige. 

Och efter en utläggning om Zlatan och Anja Pärsson fortsätter han:

Obalansen mellan könen försöker vi motverka. Men så länge intresset är störst för fotboll och hockey så blir det ofrånkomligt manlig dominans. För att uppnå en helt jämn fördelning skulle krävas en radikal intresseförskjutning. Jag lovar att när publiksnittet i damallsvenskan i fotboll är lika stort som för herrallsvenskan, så kommer det att märkas i vår bevakning.

Ja, läs gärna det där en gång till. Det är ett direkt citat.

När matcherna som spelas av kvinnor drar lika mycket publik som de som spelas av män – då kommer DN att skriva om dessa matcher.

Byt nu gärna ut fotboll i de sista två meningarna mot, låt säga kultur. Låt oss leka med tanken att det handlar om DN:s kultursidor:

Jag lovar att när publiksnittet för en enda konstutställning är lika stort som för en storsäljande hollywoodfilm, så kommer det att märkas i vår bevakning.

Om samma resonemang gällde för kultursidorna skulle man där enbart skriva om de största hollywoodfilmerna och kanske om några få bästsäljande författare. Svensk teater skulle överhuvudtaget inte ha någon plats i kulturdelen. Heller inte en endaste konstutställning. Möjligen skulle DN:s kulturjournalister skriva om något av Stockholms muséer.

Så ser det lyckligtvis inte ut i kulturdelen. Naturligtvis inte, för DN har högre ambitioner än så. Kulturdelen tar sitt uppdrag på allvar, man vill inspirera, visa guldkornen och låta läsaren upptäcka nytt. Man skriver om litteratur, om scenkonst, om film och om olika kulturpersonligheter.

På sportredaktionen däremot, där skriver man om det som i sportvärlden drar mest publik: fotboll och hockey, som spelas av män.

Till sportredaktionens försvar ska sägas att det då och då faktiskt skriver om annat. Göran Löwgren igen: …vi försöker visa på mångfalden inom svensk idrott. Under ett år skriver vi kanske om ett trettiotal sporter. Med mer utrymme hade vi skrivit om fler. Nu är i sanningens namn inte allt i idrottsväg av allmänt intresse. Många sporter som lever i medieskugga har utarbetat bra hemsidor och ger ut läsvärda facktidskrifter. Där finns information att hämta för den specialintresserade.

Vi som till äventyrs är intresserade av annat kan alltså läsa på nätet.
I DN finns utrymme för (män som spelar) fotboll och hockey och därtill 28 andra sporter.
Utrymmesbrist gör alltså att det 28 andra sporterna inte kan bevakas ytterligare, och att fler inte kan tillkomma. Detta i en tidning som utkommer med si så där 360 utgåvor per år.


I Sverige utövas en mängd olika sporter. Många av dessa lever, precis som Göran Löwgren skriver, i medieskugga.  Ibland uppmärksammas de – en artikelserie om till exempel fäktning eller dans.  Men oftast bevakas dessa tävlingar och träningar inte alls. När de uppmärksammas strömmar dock ofta nya utövare till. (Jmfr Let’s dance och rådande uppsving för dansklubbar). Men DN vill inte vara en del av detta. Man inväntar publiken.

Det gör mig trött.

Göran Löwgren för samma typ av cirkelresonemang som så många andra. Samma typ av resonemang som jag hört så många gånger förr. Ofta av medelålders män. Till exempel: Kvinnor är ju helt klart sämre på att spela fotboll. Annars skulle det ju finnas många fler kvinnliga fotbollsproffs.  

Man glömmer då på något sätt helt bort att fotbollstjejer får sämre träningstider och mindre uppmuntran än killarna, att kvinnliga fotbollsproffs får mindre sponsorpengar än männen och måste ha andra jobb vid sidan av för att försörja sig, att tävlingarna spelas på sämre tider i sämre arenor än männens tävlingar, etc etc. 

Men allvarligt talat, nog är de allra flesta överens om att det inte är så att män rent genetiskt är bättre på att spela fotboll. (Eller köra lastbil, eller vara chefer i börsnoterade storbolag…)

Varför tillåts detta resonemang råda på sportredaktionen? Det handlar ju inte om bara Göran Löwgrens personliga syn på sport utan om medieutrymmet i en av Sveriges största tidningar. Vad säger chefredaktör Gunilla Helitz om saken?