Jakten på den hala tvålen

De senaste dagarna har jag pratat med tre småbarnsmammor som är på väg att skilja sig. Jag tycker det är så sorgligt.

Nej, inte för barnens skull. Jag tror inte att det förstör hela barnens liv, eller gör dem till otrygga individer. Tvärtom tror jag att det ofta kan vara bättre för barnen om olyckliga, otillfredsställda, grälande föräldrar skiljer sig. Att inte växa upp med ett föräldrapar mellan vilka kärleken tagit slut.

Det jag tycker är sorgligt är att höra varför kärleken tagit slut. När jag har pratat med dessa tre mammor om varför de skiljer sig så har de beskrivit samma fenomen.

De har ruttnat på att vara den som ordnar allt i familjen. De har tröttnat på att leva i en "jämställd" relation där de som kvinnor tar huvudansvaret för allt från barnkalasinbjudningar, midagsmeny och barnklädesinköp till det sociala livet med släkt och vänner, presenter till födelsedagar och extravantar till dagis.

De har tröttnat på att leva i en relation där jämställdhet innebär att gå på vartannat föräldramöte, att hämta varannan dag på dagis men där hon i övrigt har/tar totalansvar för allt. Där hon sköter huvuddelen av vardagens planering, huvuddelen av leksaksplockandet, huvuddelen av städningen. Där hon är den enda som ser det smutsiga kylskåpet, den sura disktrasan eller tvätthögen som ska vikas.

De beskriver, med olika ord, samma situationer. Samma känsla av frustration, och samma resultat: kärleken tar slut.

Jag tycker det är sorgligt att den socialt konstruerade mansrollen har varit, och på många sätt fortfarande är, sådan att pojkar inte uppfostras till att se och ta ansvar för detta.
Och jag tycker det är minst lika sorgligt att kvinnorollen har varit, och är, sådan att flickor och kvinnor tränas i att vara socialt lyhörda, sätta andra främst och ständigt ha ett helikopterperspektiv på tillvaron.

Jag förstår att kärleken tar slut när kvinnan går runt och städar, fixar och ordnar mest hela tiden - ihop med en "jämställd" man som låter henne jobba hårdast.  Jag förstår att de känner sig oälskade, osedda och frustrerade. Att de tröttnar på att stånga huvudet i väggen i otaliga diskussioner om ifall ett kylskåp måste göras rent eller varför ungarna inte har extrakläder på dagis. Men  jag tycker det är fasligt sorgligt att höra.

Jag menar inte på något sätt att det är lätt att inte hamna där. Det är ett ständigt jäkla kämpande som behövs, av båda parter, för att leva i en jämställd relation. Speciellt med småbarn.
Vi har alla invanda mönster och vanor att uppmärksamma och förhålla oss till.

Jag menar inte att det är männens/kvinnornas "fel" att det blir så här. (Och för att vara tydlig: inte heller att jämställdhet innebär att göra exakt samma saker, och lika mycket av allt).

Men jag tror på, måste tro på, att det går att leva i en relation där kvinnan faktiskt inte gör mer hushållsarbete. Där kvinnan inte ensam projektledare familjens tillvaro.
Jag är uppfostrad till att tro på det.

Och jag tror benhårt på att de socialt konstruerade könsroller som vi dras med behöver uppdateras. På många olika sätt. Som gift småbarnsmorsa känner jag ett stort ansvar för det. Framförallt inför mina söner.

Men  när jag pratar med dessa mina tre kloka, starka, tålmodiga vänner känns det som om det kärleksfulla jämställda småbarnslivet är en hal tvål. En ständig kamp.

Jag behöver goda exempel. Massor av goda exempel!
Jag önskar mig typ tid och resurser för tre månaders resor kors och tvärs i landet för att träffa familjer där det faktiskt går. Jag vill höra deras knep, lyssna på deras råd. Jag vill se deras vardag.